Miljörörelsen har misslyckats lyfta fram miljöfrågorna i valrörelsen. Vi har all anledning till självkritik, skriver Beatrice Rindevall, redaktör Supermiljöbloggen.
Miljön var den största förloraren i riksdagsvalet. Vi som kämpar för miljöfrågorna måste också se vår del. Vi kan klaga på medier, politiker och debatter, men det är vi som i slutänden kommer med budskapen som medier, opinion och politiker plockar upp. Vi har motiven och många lösningar, men vi lyckas inte få igenom dem. Vi har hela världen, ekonomin och framtida liv som skäl att agera, men vi lyckas inte få rätt saker att hända.
För tre år sedan subventionerade Sverige enligt OECD kol, olja och gas för över 19 miljarder kronor. Direkta subventioner. Över 800 miljoner kronor till kol, nästan 17 miljarder till olja och diesel och 1,3 miljarder till naturgas.
AP-fonderna som förvaltar våra pensionspengar var i slutet av 2013 ägare till aktier för 32 miljarder kronor i 133 av världens 200 mest kolintensiva företag. Våra pensionspengar som ska ge oss bra sista år av livet bidrar alltså fruktansvärt mycket till att det nog inte kommer bli så bra för de flesta av oss.
Och vad händer med de investerade pengarna som vi planerar att leva av när fossilbubblan till slut spricker? Det här är tunga budskap att jobba med. Men få har nåtts av dem.
Greenpeace är undantaget som har lyckats att bryta igenom politiken och har satt den enda vettiga miljöfrågan på val-agendan, Vattenfall. Vårt statliga företag vars kolgruvor årligen bidrar till utsläpp som matchar hela Sveriges utsläpp. Miljödebatten har tyvärr kantats mer av kärnkraft eller frågor som tröttsamt nog skapat onödiga motsättningar och fiender i stället för att få folk att förstå allvaret och känna förtroendet för att vi kan lösa problemen.
Miljökommunikationen ligger ofta på en individnivå, och människor tänker på hållbarhet från en konsumtionsnivå. På landsbygden tar många ett tydligt avstånd till miljörörelsen som de ser attackerar dem genom högre bensinpriser och fokus på ekologiskt snarare än svenskt. Inte som något som är nödvändigt för att kunna ha ett drägligt liv i framtiden. De har rätt i att alla inte kan bo i stan, och ju fler svenska jordbruk vi lägger ner desto mer sårbara kommer vi att vara i framtiden. Det svenska jordbruket är inte perfekt, men i stället för att göra dem till fiender skulle vi kunna hjälpa bönderna på vägen mot giftfri och fossilfri produktion.
Det är bättre för miljön att privatpersonen köper det svenska ekoäpplet och tar cykeln i stället för bilen, men våra gemensamma pengar kan göra det så mycket enklare för alla att välja rätt.
Genom politiken kan vi få med miljöaspekterna i all vår upphandling och göra det superbekvämt och lätt att cykla och åka kollektivt. Få personer kan besluta om äpplen till stora grupper människor och det skulle vara obekvämt om vi försökte lägga våra egna cykelbanor eller räls.
Vi har uppenbara prioriteringsproblem och en ganska dåligt uttänkt strategi av vilka miljöfajter vi borde ta. Sverige borde flytta skattepengarna som vi nu subventionerar miljövidriga saker till miljöfrämjande saker.
Vi borde ha klara och starka miljömål i all vår upphandling och se till att våra pensionspengar och statliga bolag är fossilfria. Vi borde göra det lätt att göra rätt och fokusera på de viktigaste frågorna. På det sättet kan vi sätta hållbarhetsbollen i rullning med så lite friktion som möjligt.
Beatrice Rindevall, redaktör Supermiljöbloggen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
