Begreppet “utsatt” beskriver inte områdena

Vi behöver inte använda polisens ord. Vi kan skapa våra egna, skriver Tanvir Mansur.

De senaste veckorna har jag tagit cykeln till Norsborg, där jag växte upp under mina första 25 år. Då passerar jag tre områden som är “särskilt utsatta” på Polisens lista, och tre områden som är “utsatta”. Fittja, där jag lärde mig simma. Alby, där jag hade ett av mina första sommarjobb. Hallunda, där jag gick i skolan.

På vägen tänker jag: Vi måste sluta kalla Orten för “utsatta områden”. Det värsta jag vet är när folk säger att de “bor i ett utsatt område”, eller “det här är ett av stadens utsatta områden”. När kom vi fram till att det här är orden vi ska använda? Det här begreppet används både i vardagen, men också i nyheterna och av politiker.

Det finns bättre ord att använda. Förort, miljonprogramsområden, eftersatta områden och så vidare. Det finns egentligen inga perfekta begrepp.

Begreppet kommer från Polisens lista över “särskilt utsatta områden, riskområden och utsatta områden”. Det handlar om platser där gängkriminalitet tagit stor plats. Men sen när ska det definiera områdena?.

Varje plats som brukar kallas för “utsatt” har en egen historia, kultur och identitet

Ja, så klart det finns och har funnits kriminalitet här. Det dödliga gatuvåldet drabbar inte bara de som mördas, utan hela området. Men vi kan inte låta det vara hela berättelsen.

På cykelvägen ser jag också stigen i dungen som jag och alla andra använde som genväg till skolan. Nu är den överväxt, och folk går på den asfalterade vägen istället. Jag cyklar förbi skolans grusplan där jag spelade fotboll på rasterna. Inte långt härifrån finns också vikingagravar och mälarstränder.

Alla förorter och miljonprogramsområden är inte ens med i listan över utsatta områden. Vissa plockas bort från listan, men man fortsätter kalla dem för utsatta. Det här begreppet beskriver inte platserna. Det skapar skam, och inte stolthet. Det är som att säga Tredje Världen. Som att människor som bor i Utsatta Områden är annorlunda människor. Eller som att utmaningarna i områdena inte är skapade av politiker och makthavare.

Varje plats som brukar kallas för “utsatt” har en egen historia, kultur och identitet. När vi satt som barn på berget och tittade på majbrasan i Hågelby gård och lyssnade på kören, tänkte vi kanske inte på hur stort det är att få ha den här platsen. Att den också tillhör oss. Men de som inte bor här förknippar inte orten med sånt, utan de ser bara kriminalitet.

Om vi tittar på innerstan istället. Trots att Medborgarplatsen och Stureplan är bland de farligaste platserna i Stockholm, så är det ingen som tänker på dem som utsatta områden. Även om det är högre risk för att bli utsatt för våldsbrott om du står där en fredagkväll. Nej, för att de platserna har andra saker som utmärker dem, andra minnen, andra berättelser. Vem berättar historien om förorterna?

Tapio Salonen, är professor i socialt arbete vid Malmö Universitet, och har skrivit en rapport som jämför Polisens lista på utsatta områden med en annan lista, Segregationsbarometern. I Studio Ett i februari sade han:

– Det blir lite olyckligt ensidigt fokus på kriminalitet. Kriminalitet och brottslighet är toppen på isberget av segregations- och ojämlikhetsfenomenen vi har i landet. Och de måste naturligtvis hanteras i särskild ordning. Men om vi ska komma åt de underliggande orsakerna måste vi förstå att segregation är ett bredare fenomen.

Begreppet är också uselt som identitet för de som bor där. “Jag kommer från ett utsatt område”, vem vill säga så egentligen? Vem vill kalla sig själv för utsatt? Det blir som en form av internaliserad rasism. Jag kommer från Norsborg, inte ett utsatt område. Och jag är stolt över att vara från Botkyrka. Trots de problemen som finns där. Varför får det inte vara komplext?

Cykeln leder mig till Riksteaterns hus i Norsborg, där jag såg teater för första gången. Jag tänker att en plats kan vara flera saker samtidigt. Den vara utsatt för kriminalitet, och samtidigt en gemenskap. Det kan vara fint, fult, hemskt och underbart på samma gång. Varje plats har ett minne, varje ort har en identitet.

Vi behöver inte använda Polisens ord. Vi kan skapa våra egna.