Behåll distansarbetet – det frivilliga

Ledare Pandemin har lett till att fler arbetar på distans. Men anställda ska inte tvingas arbeta hemifrån för att arbetsgivaren vill spara pengar genom att minska kontorsytorna.

Arbetslivet förändras just nu i dramatisk takt. Under pandemin har distansarbetet ökat stort och mycket talar för att omfattningen kommer att vara kvar på en hög nivå. Mycket talar för att vi i efterhand kommer att minnas de två senaste åren som ett trendbrott.
Flera TCO- och Saco-förbund har gjort enkätundersökningar om distansarbetet bland sina medlemmar. En stor andel av dem har arbetat på distans på heltid eller flera dagar i veckan under pandemin.

Enkäterna visar också att två tredjedelar vill fortsätta med det, åtminstone några dagar i veckan. Många menar att distansarbetet gör det enklare att få ihop livspusslet och att de arbetar effektivare hemma än på kontoret.

Samtidigt finns många yrken som inte kan skötas på distans. Det gäller nästan alla LO-jobb. Lokförare, industriarbetare och vårdbiträden är några exempel. Dit hör också en del TCO- och Saco-yrken, däribland inom vården, skolan och medierna – men i grova drag har möjligheten att kunna arbeta åtminstone delvis på distans skapat en klyfta mellan arbetare och tjänstemän.
En bibehållen ökning av distansarbetet skulle därför förstärka det sociala och kulturella gapet mellan arbetare och tjänstemän. Därför blir det extra viktigt att inte öka skillnaderna på andra områden, som i lönenivåer.

Risken är att många anställda undviker att ställa krav på en god arbetsmiljö.

Denna och andra aspekter på distansarbetet tas upp i Arena Idés rapport ”Distansarbete efter corona – Tolv förslag för ett bättre arbetsliv”, skriven av mig och Elvira Liljeröd. Till de centrala perspektiven hör inte bara risken för en ny uppdelning av arbetslivet utan också hur distansarbetet ska organiseras för att fungera bra för de anställda.
I dag är många tjänstemän och akademiker oroliga för att möjligheten att jobba på distans ska försvinna.

Det stora intresset för fortsatt distansarbete skapar en ojämn maktbalans.
Risken är att många anställda undviker att ställa krav på en god arbetsmiljö därför att de gärna vill kunna jobba hemifrån. Erfarenheterna av det distansarbete som pågått under pandemin visar att de flesta som har suttit hemma och arbetat varit positiva, men att det också funnits problem.

Det har handlat om bristande ergonomi och belysning, sämre kontakt med chefer, avsaknad av arbetskamrater och en suddig gräns mellan arbete och fritid. Vad som väntar framöver är för de flesta knappast distansarbete på heltid, snarare några dagar i veckan. En del av dessa problem kommer därför att minska i betydelse.
Samtidigt är det uppenbart att det behövs ett tydligare regelverk för att garantera en god arbetsmiljö när många arbetstagare jobbar hemifrån.

Det är också ett faktum att vissa arbetsgivare vill spara pengar genom att minska kontorsytorna och därför tvingar anställda att arbete helt eller delvis på distans. För många anställda är en sådan utveckling negativ.
Det finns många som inte trivs med att arbeta på distans, andra är trångbodda och har inte möjlighet att arbeta från hemmet. Det är också olyckligt om unga människor i sina första jobb inte får möta arbetskamrater utan tvingas att utföra arbetet från en dator i hemmet. En grundprincip bör vara att distansarbete ska vara frivilligt.

Detta slås också fast i ett ramavtal som antagits av arbetsmarknadens parter på EU-nivå och som sedan följts upp av gemensamma riktlinjer som antagits av arbetsmarknadens parter i Sverige. Men denna uppgörelse är otillräcklig, det behövs ett starkare skydd. Nyligen visade Sveriges Ingenjörer att det finns arbetsgivare som försöker spara miljonbelopp genom att utestänga anställda från arbetsplatsen.

Då handlar distansarbetet plötsligt om tvång. Illavarslande.