Aldrig har så få fått så mycket mer på bekostnad av de allra flesta.
Morgonsolen sipprar fram i Enskede, en stadsdel söder om Stockholm. Bilar susar förbi längs vägen och den lokala thaikiosken ska precis öppna. Fredrik Reinfeldt säger: ”Innan kiosken kom hit fanns ingenting här. Bara en plätt gräs.”
Så inleds Moderaternas film till kampanjen ”Alla behövs”. Under dryga minuten får vi höra honom berätta om hur regeringens politik har skapat arbetstillfällen som dessa, där kiosken i filmen sägs generera hundratusentals skattekronor.
Anslaget är vackert. Men när klippet rullat färdigt ekar frågorna i bakhuvudet. Stämmer det? Behövs verkligen alla i dagens Sverige?
Thaikiosken runt hörnet från min lägenhet är inte helt olik den i Moderaternas kampanjfilm. I en liten träbod jobbar tre kvinnor från morgon till kväll med att laga och servera mat. En av dem röker en cigarett på en plaststol strax intill, jag slår mig ner och pratar en stund.
När hon lämnade familjen i Thailand drömde hon om ett bättre liv i Sverige, med pengar över att skicka hem. Hundratals jobbansökningar – utan napp.
Så småningom började hon här, berättar hon. Timmarna är långa, lönen hon får ut är inte i närheten av en heltidsinkomst. För henne har wokade nudlar aldrig varit en dröm – det är ett sätt att överleva när andra vägar har tömts ut. Hennes verklighet är inte Moderaternas tillrättalagda potemkinkuliss.
Verkligheten skaver. Vid valet 2010 var arbetslösheten i Sverige 7,9 procent, i dag är samma andel 8,6. Det borgerliga experimentet har för länge sedan havererat. Förklaringen till att människor driver företag är inte alltid så enkel. Bristen på efterfrågan i ekonomin och regeringens tomma finanspolitiska verktygslåda har skapat en generation av motvilliga företagare och F-skattare. Ett egenanställt proletariat, om man så vill.
Regeringens ekonomiska experiment har inte skapat jobb. Det har i stället varit bränsle till den största regressiva omfördelningen av inkomster i modern tid. Aldrig har så få fått så mycket mer på bekostnad av de allra flesta.
Mest av allt skvallrar kampanjen om en snäv, instrumentell syn på människans kapacitet och potential. Somliga är ämnade att göra karriär, konsumera avdragsgilla tjänster och köpa hämtmat. Andra är för länge sedan fast på den sociala trappans nedersta trappsteg. För samtidigt som Sverige blivit alltmer ojämlikt har det också blivit svårare att göra klassresor.
En politik där alla behövs ger både den som beställer och den som lagar maten möjligheten att lyckas. Nästa gång kanske Moderaterna ska låta de som medverkar i filmen uttala sig, inte bara strössla plattityder. Fast då är risken förstås stor att illusionen spricker.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
