Behövs det verkligen ett jobbskatteavdrag just nu?

Ledare Det borde vara viktigare att åtgärda arbetsvillkoren för de som slits ut tidigt än att ge dem som ändå vill arbeta vidare ett nytt skatteavdrag.

En av få saker som prioriterats i den budget som släpptes i förra veckan är ytterligare ett jobbskatteavdrag. Detta är riktat och ska uppmuntra att man fortsätter arbeta efter att man fyllt pensionär. Att skjuta upp sin pension ska alltså uppmuntras med en skattelättnad, för att rädda pensionssystemet.

Sverige har en åldrande befolkning. När många ska gå i pension, och många redan är pensionärer, är det välkommet att man tänker på hur vi ska kunna ha ett värdigt och hållbart pensionssystem och undvika att dagens läge med för låga pensioner förvärras.

Logiken bakom jobbskatteavdrag bygger på att människor sitter och räknar i sitt skattekuvert och sen bestämmer huruvida de ska jobba eller inte. Det kan nog stämma, till viss grad och i vissa fall. Men det bygger på en idé om lönsamhet och incitament som inte räknar in att alla inte kan jobba under alla livets skeden.

Alla människor åldras, men våra kroppar bryts oftast ner i linje med ekonomisk ojämlikhet

Därför har tidigare jobbskatteavdrag kritiserats för att de, istället för att förändra oönskade beteenden, skuldbelägger omständigheter som man inte kan rå för. Logiken bakom jobbskatteavdrag är lika bristfällig när det kommer till att hantera något så reellt som kroppens åldrande och förmågan att fortsätta jobba i hög ålder.

I den här budgeten hade man inte råd med den skattesänkning för alla pensionärer som har efterfrågats, eller för de övergångsregler för förstärkt grundbidrag som hade kunnat hindra skattesmällen för de pensionärer födda 1957 och hamnar i kläm. Äldreomsorgen påverkas av att man inte gav tillräckliga förstärkningar till kommunerna. Men jobbskatteavdraget prioriterades, trots att tidigare jobbskatteavdrag är dyra. Deras hejarklack brukar säga att de är självfinansierande, men det empiriska underlaget för det är tvetydigt.

Pensionärer, speciellt fattigpensionärer, kommer inte gynnas lika mycket som man vill av att de som kan fortsätta arbeta betalar lägre skatt.

För hur vi arbetar skapar klasser och klass är en kroppslig upplevelse. Alla människor åldras, men våra kroppar bryts oftast ner i linje med ekonomisk ojämlikhet. Det här kan vara synligt så till den grad att det är märkligt att orättvisan får fortsätta, nästan ouppmärksammad. Ibland kan man sätta fingret på den här obehagliga verkligheten med slagfärdig statistik – som att livslängden vid en tunnelbanestation i Stockholm kan vara flera år längre än vid en annan. Lågutbildade kvinnor i Sverige har till och med en sjunkande förväntad livslängd.

Skillnaden handlar också om hur många året i livet man lever med långvarig ohälsa, alltså hur tidigt man blir skröplig eller får smärtproblematik eller annan sjukdom. Det vore orimligt om skillnaderna i livets slutskede inte skulle spilla över och resultera i skillnader i arbetslivets slutskede.

Dessutom påverkas och prioriteras ju hälsan olika i olika yrken. Självklart är pension en annan fråga för någon i ett fysiskt eller psykiskt påfrestande yrke, än för någon i det hälsovurmande, friskvårdsbidragsdoftande arbetslivet. Om man vill att människor ska arbeta längre vore det mer sympatiskt om man tog tag i de förutsättningar som bryter ner människor i framförallt arbetaryrken.

Det är bra om människor som kan och vill fortsätta arbeta efter pensionsåldern gör det. Frågan är om det inte är något av en belöning i sig själv. Man är helt enkelt tillräckligt frisk för att fortsätta. Arbetet har varit tillräckligt nice för att fungera ihop med resten av livet. Man kanske inte känner sig gammal i någon negativ bemärkelse, kanske har man trevliga kollegor, kanske känner man sig behövd och meningsfull när man cyklar till jobbet. Och man tänker att man har tid att vara pensionär senare. Jag vill säga grattis! Men behöver vi prioritera en skattelättnad för just dig just precis nu?