fattigdomsbekämpning Bistånd är inte tillräckligt för att bekämpa och avskaffa fattigdomen i världen. När planeten sätter gränser måste också konsumtionsutrymmet omfördelas globalt, skriver professorn i humanekologi Emin Tängström.
Hur ska fattigdomen i världen kunna avskaffas, när planeten sätter gränser för människans agerande? Den frågan är värd uppmärksamhet.
Intresset för världens fattiga väcktes efter andra världskriget. Då föreställde man sig att fattigdomen berodde på underutveckling. Det var bara en fråga om tid och ekonomiskt stöd för att de underutvecklade länderna skulle komma ifatt de redan utvecklade.
Några få var skeptiska. Tydligt uttrycktes tvivlet av Sven Lindqvist under hänvisning till den begränsade tillgången på naturresurser. Redan år 1967 skriver han i boken Myten om Wu Tao-tzu:
Det är inte en fråga om tid och offer innan sex kontinenters miljarder har villa och bil. Det kan aldrig inträffa (s. 148).
Mer än ett halvt århundrade av utvecklingsbistånd har haft begränsad effekt. Åtskilliga hoppas därför numera på ekonomins globalisering, som förväntas effektivare driva på utvecklingen genom att många företag förlägger en del av sin produktion till låglöneländer. Detta har lett till att ett antal människor lyfts ur den absoluta fattigdomen. Strategin har dock flera nackdelar och fortsätter dessutom att negativt påverka biosfären (ekosystemen} och atmosfären (klimatet). Så vad göra?
Liksom alla andra saknar jag ett färdigt svar på den frågan. Därför behövs det en allsidig debatt om saken. Det som här följer ska ses som ett bidrag till den debatten.
Utgångspunkten måste vara att det inte längre räcker med bistånd till utveckling utan att det också krävs en global (om)fördelning av konsumtionsutrymmet med tanke på att planetens gränser inte går att tänja på.
Vad man först kan komma att tänka på är inrättandet av en internationell Myndighet som har mandat att medla i tvister om lokala resurser som vatten och betesmark. Den skulle också kunna fördela tillgången till sådana knappa naturresurser som saluförs på världsmarknaden, till exempel insatsvaror för livsmedelsproduktion. Det gäller bland annat att fördela de krympande resurserna av fosfor som behövs vid tillverkning av konstgödning.
Tillgången till energi är en mer komplicerad fråga ur fördelningssynpunkt samtidigt som tillgången på energi är avgörande för de flesta verksamheter.
Situationen förvärras av att det sannolikt kommer att råda global brist på energi, när kolet, oljan och naturgasen övergetts. Den förnybara energin, vinden, solen och i viss mån biobränslet är visserligen fria nyttigheter.
Vad som behöver fördelas är tillgången till material för tillverkning sådan teknik som kan infånga, lagra och distribuera den förnybara energin. Det handlar till exempel om sällsynta jordartsmetaller. På liknande sätt behövs en fördelning av sällsynta råvaror som används i övrig industriell produktion.
Det räcker dock inte med att fördela åtkomsten till viktiga naturtillgångar. Man måste samtidigt omfördela köpkraften i världen.
Det räcker dock inte med att fördela åtkomsten till viktiga naturtillgångar. Man måste samtidigt omfördela köpkraften i världen, vilket innebär en överföring av köpkraft från höginkomstländer till låg- och medelinkomstländer.
Det kan ske genom en global konsumtionsskatt. Den skulle betalas av alla höginkomstländer i proportion till befolkningens storlek och till storleken på landets BNP per capita. Betalningsmedlen skulle sedan fördelas av en global Skattemyndighet till låg- och medelinkomstländer i proportion till varje lands befolkning och BNP per capita. Ju fattigare befolkningen är, desto större köpkraft överförs till landet.
Detta kommer dock inte åt den ackumulerade köpkraft som utgörs av gigantiska privata förmögenheter bland annat i USA och Kina. Här kan man tänka sig en Stiftelse som upprättar en förteckning på viktiga investeringar i nya sjukhus, universitet, laboratorier och annan infrastruktur i länder som är stadda i utveckling. De förmögna ägarna skulle kunna lockas med löftet att få ge sina namn till resultatet av investeringen som ett slags monument över dem själva.
Givetvis är dessa tankar inte grundade på noggranna analyser av hur de föreslagna systemen skulle kunna införas och hur de skulle fungera men de pekar i vilken riktning man måste söka lösningar på fattigdomens problem i en begränsad värld.
En lösning på fattigdomens problem är inte enbart en moralisk fråga. Målet måste vara att människor i allmänhet ska ha möjlighet leva ett människovärdigt liv under sin stund på jorden utan att ytterligare bidra till att skada planetens biosfär och atmosfär.
På så vis skulle lösningen bidra till att skapa en allmän känsla av global samhörighet, som kan vara en förutsättning för en geopolitisk strategi för att lyckas avvärja den hotande förändringen av klimatet och sammanbrottet av viktiga ekosystem.
Emin Tengström är professor emeritus i humanekologi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
