”Sosseriet är rökt”, var nyligen slutsatsen hos en av dessa proffstyckare, som det tycks finnas tretton på ett dussin av i vår alltmer digitaliserade politiska debattvärld. Det stora, tidigare statsbärande, partiet under decennium efter decennium är dömt att ”fastna på en nivå under 25 procent”, förutspådde proffstyckaren – i detta fallet den starkt nyliberale Fredrik Segerfeldt, på SVT Debatt – Socialdemokraternas framtid under den tillträdande partiledaren Håkan Juholt.
Det är tur att sådana förutsägelser inte tillåts ha något inflytande på alliansregeringen, ty det är detsamma som att grovt underskatta motståndaren. I samband med en sluten pressmiddag med bland andra den moderata partisekreteraren, Sofia Arkelsten, som en av huvudgästerna, frågade jag häromdagen om hon delar den nyliberala tyckarens dom över Socialdemokraterna.
Svaret lugnade både mig och de andra vid borden:
– Nej, absolut inte. Håkan Juholt får ingalunda underskattas!
Man behöver inte, som Stefan Fölster och Fabian Wallen i Dagens Arena, tro, eller hoppas, att den nye partiledaren skall träda fram som en ”visionär” politiker – i varje fall med större visioner än det egna partiet och regeringspartierna. Han kan bli farlig för borgerligheten ändå, med sitt lite charmfullt, direkta, humoristiska och självsäkra sätt – allt kryddat med en Oskarshamnsdialekt som avviker från det i politiken dominerande huvudstadsidiomet. Socialdemokratins chanser under de närmaste åren bestäms faktiskt i inte ringa grad av alliansens agerande och av om Fredrik Reinfeldt vågar bli mer idéinriktad och förmår lämna den något buttra och stela attityden, som skall signalera lugn, saklighet och eftertanke. Med Juholt i den andra ringhörnan måste statsministern strama upp sig, spetsa semantiken, gärna visa känslor och – framförallt – ställa motståndaren inför bestämda frågor om vad socialdemokratin egentligen vill och vad den står för.
Utan att vässa både argumentationen, stilen och eventuella (politiska) skådespelartalanger kan Fredrik Reinfeldt få stora problem. Därför är det förstås bra att Moderaterna inte underskattar Juholt och att de därmed struntar i att lyssna på nyliberala apoleogeter, på samma sätt som de politiskt har vänt den extremliberala agendan ryggen.
Återigen förtjänar nämligen påpekas, att huvudalternativet till Socialdemokraterna och socialismen, om man så vill, inte är någon rå, krass och kallhamrad nyliberalism, vars banerförare vill förvandla vårt Sverige till en krämarmarknad, där allt – eller det mesta – är till salu.
Vad som nu efterlyses är därför en mer offensiv, visionär regeringspolitik, där det främst åligger Moderaterna som största parti att presentera långsiktiga, hållbara framtidsvisioner: ett socialt ansvarsfullt, tryggt Sverige utan dogmatisk kollektivism, socialistiska lösningar men med full respekt för att vårt familjesilver – som den konservative premiärministern Harold MacMillan en gång uttryckte det – inte får säljas.
Alltså, en politik för en välmående Moder Svea, med betoningen på första ordet, den trygga modern som står för ansvar, rådighet, sanning och rätt – med full respekt för den enskilde medborgaren. Det borde väl också tilltala dem som kallar sig feminister, att det handlar om Moder Svea med stort M och inte Fader Fredrik!
Bengt Olof Dike, frilandsjournalist, samhällsdebattör, tidigare politisk redaktör vid Norrköpings Tidningar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
