I torsdags gav Sydafrikas president Zuma sitt årliga State of the Union. Han kommer hela sin återstående presidenttid bli jagad för sin bristande samhällsmoral. En tidigare avgång kan vara början på en ny färdriktning för Sydafrika.
I torsdags kunde man i Sydafrika fira 25-årsminnet av Nelson Mandelas frigivning ur fängelset, där han vistats i 27 år.
Det var också dagen då president Zuma hade att inför parlamentet läsa upp sitt årliga State of the Union. Ungefär så som är sedvänjan i USA.
Men dagen kommer inte att bli ihågkommen för vad Zuma sade utan för hur han togs emot av oppositionen i parlamentet. Ljudliga protester från Julius Malema och hans populistiska parti EFF ledde till mer eller mindre slagsmål och polis och säkerhetsvakter tvingade parlamentsledamöterna från EFF att lämna sessionssalen.
Varför detta? President Zuma är en i breda lager impopulär president och detta av flera skäl. Det mest iögonfallande är hans hantering av Nkandla-affären, det stora och lyxbetonade gods som han låtit regeringen bygga åt honom för skattemedel. En kostnad på i runda tal 200 miljoner kronor, där både myndigheter, opposition och allmänhet menar att han borde betala stora delar ur egen ficka. En av många affärer där anklagelser om korruption förekommer.
Åtskilliga av Zumas vänner och kollegor har förgäves försökt övertala honom att gå kraven till mötes men hittills har han slagit dövörat till.
Sydafrika är fortfarande trots tjugo år av ANC-styre det land på jorden som har de största inkomstskillnaderna. Arbetslösheten är enorm. Julius Malemas parti EFF bildades för några år sedan då Malema blev utesluten ur ANC och bildade ett populistiskt parti som definitivt inte har kunnat presentera realistiska alternativ. De är snarare att ses som ett symptom på det svåra tillståndet i landet. Och mycket högljudda, vilket leder till stor mediauppmärksamhet.
Att skapa rättvisa i Sydafrika efter mer än hundra år av brutalt förtryck av majoriteten av landets befolkning är ett gigantiskt projekt där ingen nu existerande ekonomisk modell kan tillämpas. När befolkningsmajoriteten i Sydafrika och hela världen 1994 jublade över att Nelson Mandela vunnit det första demokratiska valet i Sydafrika väntade vi alla på att Mandela och hans regering snabbt skulle ta itu med rättviseskapande politik.
Men i Mandelas huvud fanns då en ännu viktigare utmaning. Skulle verkligen hela Sydafrika acceptera att deras land nu skulle styras av en man som under årtionden beskrivits som terrorist. Börsen sjönk liksom valutakursen och många vita planerade att lämna landet.
Vad tänkte hela den stora säkerhets- och militära apparaten, de som i realiteten hade styrt landet på senare år? Skulle Sydafrika brytas ner av ett näringsliv som försvann och av grupperingar som var beredda att ta till vapen för att hindra de förändringar de nu fruktade?
Detta hände i en tid då det gamla Jugoslavien och flera länder i Afrika slets sönder av inbördeskrig. Att rädda freden blev viktigast – och det lyckades. Men till priset av att rättvisan fick stå tillbaka och försoningen blev Mandelas väg till internationell ikon. Och många vita fick sitta kvar i orubbat bo.
Regeringen måste på allvar ta itu med korruptionen, den samhällscancer som genomsyrar alltför mycket av livet i Sydafrika, också det ett arv från apartheidtiden. Zuma är vald till president till 2019 och han är då enligt författningen tvungen att avgå. Han kommer hela sin återstående presidenttid bli fortsatt jagad för sin bristande samhällsmoral.
Kan han bli övertalad att avgå i förtid, inte för att glädja Julius Malema utan för att återskapa framtidstron? Det skulle i så fall bli en viktig signal och en möjlig början på en annan färdriktning för Sydafrika.
Bengt Säve-Söderbergh, författare till boken ”Vår seger var också er. Sverige och befrielsekampen i södra Afrika”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
