MINNESORD. Mandela banade vägen men befrielsen av människorna återstår, skriver Bengt Säve-Söderbergh i ett minnesord över Nelson Mandela.
Den 12 mars 1990 landar han på Arlanda och kommer sedan under en vecka att inta Haga slott, omgiven av nya och gamla vänner från sitt hemland. Han har kommit till Sverige bara några veckor efter tjugosju år i fängelse för sin kamp mot raspolitiken. Nu har regimen tvingats släppa honom fri och en ny och minst lika farofylld tid ska börja. Kampen för demokrati och alla människors lika rättigheter.
Sverige är det första land utanför Afrika som får äran och glädjen att under en hel vecka vara hans värd. Nelson Mandela vill besöka Sverige av två skäl. Han vill efter alla år i fångenskap återse sin gamle vän Oliver Tambo, som så skickligt och diplomatiskt verkat som ANC:s ordförande och nu vårdas på sjukhus i Stockholm efter en hjärnblödning. Han vill också tacka Sverige för en långvarig, tålmodig och närmast avgörande stödinsats när de mäktiga i västvärlden i realiteten ställt sig på rasisternas sida.
Sverige är som i ett rus under denna vecka, glädjen och stoltheten går inte att ta miste på. ”När Mandela säger att han är glad för de välkomstönskningar han får från olika håll men att han är speciellt glad att få tacka de som stött oss hela tiden, även då vi haft det svårt blir jag djupt rörd. Då känner jag också stolthet”, säger Ingvar Carlsson då statsminister.
Nu har nutidens störste ikon och förebild Nelson Mandela gått till den eviga vilan. Ett långt men hårt liv fick han. De många åren i hårt straffarbete satte sitt pris på kroppen, men hjärtat och hjärnan förblev i aktiv tjänst för hela mänskligheten intill hans sista dagar.
Nu hyllar en hel värld denne märklige man som kom att bli symbolen för allas kamp för lika rättigheter, fred och försoning. Med rätta. När han frigavs var det inte alls regimens tanke att det skulle bli demokrati. Den tanken fick tvingas på dem som styrde och ända fram till det första demokratiska valet 1994 hängde faran för ett blodigt inbördeskrig över landet.
Under flera årtionden hade Mandela i propagandan beskrivits som en farlig terrorist som ville sprida död, förintelse och kommunism över oskyldiga människor. När han envetet och i många olika former spred budskapet om tolerans, förlåtelse och försoning kom han sakta men säkert att bli högaktad, respekterad och närmast avgudad till och med av dem som lärt sig frukta honom som satan själv.
Vad kan vi i hans eftervärld lära av denne mänsklige gigant? Det viktigaste är att aldrig på minsta sätt tvivla eller tumma på idén om alla människors lika rättigheter. Och att aldrig ge upp, även när utsikterna är som mörkast. Det kommer en ny dag och inget är förutbestämt. Vad hans efterkommande i Sydafrika och på många andra håll i världen inte lyckats med är att ge detta rättighetsbegrepp ett innehåll bortom vad författningar och lagar säger. Mandela banade vägen men befrielsen av människorna återstår.
Kampen mot apartheid blev en storartad och framgångsrik folkrörelse även i Sverige. I årtionde efter årtionde verkade tusentals människor i aktionskommittéer, i politiska partier, i fackföreningar, i kyrkor och i regeringar, tålmodigt och inte utan motstånd.
Minnet av Mandela ska vårdas av oss alla.
Bengt Säve-Söderbergh,
F.d. statssekreterare som var med och nu skriver en bok om Sverige och befrielsekampen i södra Afrika
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
