Utrikesminister Carl Bildt för en politik som urholkar Sveriges roll i FN. Det skriver Bengt Säve-Söderbergh, före detta statssekreterare och mångårig medarbetare på UD.
Helt nyligen var jag i New York. Jag blev ledsen, ja närmast arg över vad jag såg och hörde. Sverige har under utrikesminister Carl Bildt på ett närmast systematiskt sätt fattat beslut och i övrigt skickat signaler till FN, till alla andra 192 medlemsstater och till sekretariatet, att FN inte riktigt finns med i den världsbild och de institutioner som räknas i vår alltmer globaliserade värld. I sin utförliga utrikesdeklaration i riksdagen nyligen ägnades FN bara några få rader. Men än viktigare är vad som sker i verkligheten.
För en kort tid sedan förlorade Sverige omröstningen om en plats i FN:s Mänskliga Rättighetskommission. Det var en rejäl förlust. Sverige kom sist med 75 röster bland FN:s 193 medlemmar. Om detta sade Bildt i riksdagen: ”Det är världens diktaturer som röstar, och de röstade inte på Sverige. Det kan man beklaga eller konstatera, men anledningen till att världens diktaturer inte ville rösta på Sverige var egentligen rätt solid från deras utgångspunkt. Vi har haft en för hög profil i frågor om mänskliga rättigheter, och det tyckte världens diktaturer inte var speciellt bra.” Detta svar är kvalificerat nonsens och har inget med verkligheten att göra. Det handlar om att i god tid förbereda en kandidatur och arbeta för den över en längre tid. Och att vilja. Vore det så som Bildt hävdar, att det är diktaturer som röstar, måste man fråga sig varför Bildt över huvud taget förde fram Sverige som kandidat.
År 2017 ska FN:s säkerhetsråd få nya medlemmar. Enligt den sedan många år etablerade ordningen bland Nordens länder är det då Sveriges tur att kandidera. Men inget beslut har än så länge tagits att organisera en riktig kampanj för detta även om den borde ha satts igång redan för några år sedan. Inte bara våra nordiska bröder och systrar undrar om Sverige genom vår utrikesminister tänker avstå från att kandidera. Men det borde inte handla om Bildt utan om Sverige och vår roll i världen. Är det måhända det faktum att vi om några år kan ha en annan regering som får Bildt att inte agera?
FN:s utvecklingsprogram UNDP har i år fått ett minskat bidrag från Sverige. Med mer än tio procent har bidraget kapats och rykten går om att alla FN:s program och fonder ska få ytterligare nedskärningar för kommande år. Detta i tider när den totala biståndsbudgeten ökar liksom de globala behoven.
FN uträttar ovärderliga insatser i sina fredsbevarande program. Och efterfrågan ökar. Mali och sannolikt Syrien är kommande projekt. Sammanlagt nära 100 000 personer, de flesta militärer, arbetar i FN:s olika fredsbevarande program. Sammanlagt omkring sextio av dessa är svenskar. Tjugo är militärer. Sverige bidrar i dag med mindre än en promille av all personal.
Bildt är i högsta grad en utrikesminister på ständig resa. Men de gånger han talat inför FN under hans drygt sex år som utrikesminister är häpnadsväckande få. Men reser gör han.
Tecknen på den förändrade utrikespolitiken är många. Det hjälper inte att Bildt i varje års utrikesdeklaration upprepar att FN utgör en hörnsten i vår utrikespolitik. Färdriktningen är en annan för den man som i dag är UD:s chef.
Under ett antal år arbetade företrädare för Chile, Sydafrika, Thailand och Sverige med ett omfattande projekt för att förbättra FN:s arbetsformer. Det syftade till att reformera FN-sekretariatet och hur det samspelar med medlemsstaterna. När slutrapporten med ett stort antal reformförslag för fem år sedan presenterades för FN:s då nye generalsekreterare Ban Ki-moon förklarade han att den skulle bli hans reformbibel. Men det förutsatte att Sverige och Bildt skulle driva frågorna som FN-medlem, och i FN. I Stockholm bevärdigades vi som arbetat med detta inte ens tillfälle att presentera rapporten för honom.
Globaliseringen med dess möjligheter och dess nya och gamla problem sysselsätter oss allt mer. Klimatförändringar, konflikter, nedrustning, migration, fattigdom, droghandel och mycket annat måste både diskuteras och tas itu med på global nivå. Detta vet vi. FN är den viktigaste mötesplatsen där alla nationer kan vara med. EU är viktigt men är bara en del av världen.
I sitt första anförande i FN som USA:s president sade Barack Obama att ”FN:s svagheter inte ska vara ett skäl lämna organisationen i sticket – de ska fungera som en uppmaning att fördubbla våra ansträngningar.”
För Sveriges del visar praktisk handling på motsatsen. Medlemskap är på väg att bli utanförskap. Vill vi verkligen att Sverige ska abdikera från den utmaning och möjlighet som FN trots alla sina svagheter utgör?
Bengt Säve-Söderbergh, F.d. statssekreterare och mångårig medarbetare på UD
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
