Bengt Westerberg: Starka argument för generell välfärdspolitik

debatt Liberalerna håller fast vid barnbidraget, även om Liberala ungdomsförbundet kampanjar för att avskaffa det. Här är fem argument för att generell välfärdspolitik är en viktig angelägenhet för alla, skriver tidigare partiledare Bengt Westerberg (L).

Förra våren publicerade Timbro en rapport om att avskaffa barnbidragen och ersätta dem med ökade bostadsbidrag. Idéerna har nu fått spridning in i riksdagen där de återkommer i ett antal motioner, bl a en från Liberala Ungdomsförbundets ordförande Joar Forssell, som också är nybliven riksdagsledamot.

Det ska sägas att han på denna punkt inte är någon talesperson för Liberalerna. Partiet håller fast vid barnbidraget.

Men man kan inte blunda för att de argument som anförs för att slopa barnbidraget kan slå an hos vissa. När TV Aktuellt pejlade opinionen genom att fråga några människor på gatan tyckte några av dem att det kunde vara rimligt att sluta ge bidrag till de rika.

Om barnbidragen skulle ersättas med inkomstprövade bostadsbidrag måste det rimligen ses som ett steg på väg från en mer generell välfärdspolitik till en selektiv. Samma argument kan anföras mot att tillhandahålla välfärdstjänster som skola, sjukvård eller socialförsäkringar till de bättre ställda.

För mig som socialliberal känns det därför angeläget att påminna om de argument som talar för en generell välfärdspolitik.

• En sådan kännetecknas just av att den är generell, dvs i princip omfattar alla, och inte selektiv, dvs riktad till vissa.
• Den generella välfärdspolitiken innebär normalt inte att ekonomiska bidrag eller tjänster utan vidare ges till alla, utan att alla i vissa situationer har rätt till dem.

Just nu förs en diskussion om ett statligt grundbidrag till alla, men så är det i vart fall inte än. I stället ges stödet t ex till den som har barn, till unga i skolåldern, till den som har uppnått pensionsålder, till den som har en omfattande funktionsnedsättning, till den som är sjuk eller arbetslös eller till den som behöver sjukvård.

Ofta krävs någon form av behovsprövning innan bidrag eller tjänster tillhandahålls, men däremot sker inte någon inkomstprövning. De tillhandahålls till fattiga som rika. Varför är det så?

Låt mig ge fem argument (det kan säkert finnas fler).

1. Det första är att en generell välfärdspolitik omfattar alla och därmed är en angelägenhet för alla.

Det innebär att den har ett starkare folkligt stöd än en mer selektiv politik. Ibland sägs att en mer selektiv välfärdspolitik, som inriktar sig på de fattigaste, skulle kunna vara mer generös mot dem. Men all erfarenhet talar för att det är tvärtom. De fattigas rätt till stöd ifrågasätts i större utsträckning när välfärdspolitiken är selektiv.

2. Det andra är att erfarenheten också talar för att den offentliga välfärd som tillhandahålls i ett selektivt system ges lägre kvalitet.

Det offentliga alternativet får ju inte vara attraktivt för den som har en låg inkomst, men inte tillräckligt låg för att få del av den offentliga välfärden. Med en generell välfärdspolitik måste ambitionen i stället vara att tillhandahålla tjänster som är goda nog för alla.

I stället för att välfärdspolitiken utjämnar de inkomstskillnader marknaden skapar skulle dessa förstärkas. Det är från socialliberala utgångspunkter inte önskvärt.

3. Det tredje är att med en välfärdspolitik inriktad på de fattigaste blir det också fritt fram för den som har goda inkomster, och låg risk att t ex att bli sjuk eller arbetslös, att köpa bättre välfärd.

Vi kan se sådana tendenser i Sverige redan i dag. Friska personer kan med hjälp av privata sjukförsäkringar köpa sig förbi köerna i den offentliga vården. Om den tendensen skulle förstärkas skulle det leda till ökade klyftor i utnyttjandet av välfärden.

I stället för att välfärdspolitiken, som i dag, utjämnar de inkomstskillnader som marknaden skapar skulle dessa förstärkas. Det är från socialliberala utgångspunkter inte önskvärt.

4. Det fjärde är att med en mer selektiv politik följer ökade marginaleffekter.

Redan med de inkomstprövade bidrag som vi dag har, främst bostadsbidraget, uttrycks ofta bekymmer över de höga marginaleffekterna för dem med låga inkomster. Även om de lyckas skaffa sig ett bättre jobb förbättras deras ekonomi bara marginellt. Med mer selektiva bidrag och insatser förstärks den effekten.

5. Det femte är den ökade administration som krävs vid selektiv politik.

Man kan säkert med viss rätt hävda att de ökade administrationskostnaderna inte överstiger de besparingar som görs när förmånerna minskas, men det handlar inte bara om ekonomiska kostnader utan också om människors integritet. Selektiva insatser kräver ofta att behovsprövningen drivs betydligt längre än i dag.

Man tvingas vända ut och in på människors privatliv.

Den högre inkomsten efter skatt som man kan få i andra länder går åt till just de sociala tjänster och försäkringar som i Sverige täcks av skatten.

För några år sedan ställdes frågan vid prövningen av bostadsbidrag med vem sökanden delade säng på natten. Vi vill ha mindre av sådant, inte mer.

Jag menar att dessa argument, och som sagt säkert en del andra, fortfarande talar för att slå vakt om den generella välfärdspolitiken.

Men den har ett pris, nämligen ett högt skatteuttag. Ett motiv som anges för att avskaffa ge generella barnbidragen är just att få utrymme för skattesänkningar. Det hävdas att människor i dag “flyr” Sverige på grund av skatterna och välfärden.

Självklart kan det finnas individer som lämnar landet av sådana skäl, men jag tvivlar starkt på att det är så många att det är ett samhälleligt problem. De flesta inser att en stor av den högre inkomsten efter skatt som man kan få i andra länder går åt till just de sociala tjänster och försäkringar som i Sverige täcks av skatten.

Självklart vill människor inte betala mer skatt än nödvändigt, men det finns också en stark uppslutning bakom välfärdsstaten.

Därför är det viktigare att se till att vi har ett rättvist skattesystem och att människor får valuta för skattepengarna än att sänka skatten. I bägge dessa avseenden finns det förvisso mer att göra.

Bengt Westerberg var partiledare för Liberalerna (dåvarande Folkpartiet) 1983–1995.