Bernie Sanders är det yttersta beviset på att det är möjligt att knyta samman dagspolitikens pusselbitar med ett ideologiskt kitt.
New Hampshire är lite speciellt.
Det officiella mottot är »Live free or die« och delstaten präglas en antiauktoritär, närmast libertariansk ådra.
Här är det till exempel, som enda delstat i USA, lagligt att köra bil utan bilbälte.
I början av förra året var Hillary Clintons ledning över Bernie Sanders i New Hampshire 40 procentenheter. När de sista rösternas räknats efter tisdagens primärval vann Sanders med 60 procent av rösterna mot Clintons 38.
Resultatet är spektakulärt – av flera anledningar.
Dels kan det ses som ett svar på partiernas fixering vid opinionsmätningar, fokusgrupper och finkalibrerade budskap.
Dels är det ett bevis på vad sociologen Immanuel Wallerstein kallat »liberalismens kollaps«. Vår tids variant av kapitalism – global och många sätt aggressiv – har urholkat förtroendet för det liberala konsensus som bäddade in västvärldens demokratier.
I ett politiskt system som är så pass korrupt, impregnerat av ekonomiska intressen och där valdeltagandet sällan når upp till 60 procent längtar väljarna efter politiker som ifrågasätter de snäva spelregler som systematiskt sätter demokratin på undantag.
Tomrummet har skapat två motpoler. Donald Trump, Marine Le Pen och Jimmie Åkesson representerar det reaktionära, klassplittrande och fascistiska svaret. Bernie Sanders uppsegling från perifer outsider till maktfaktor det progressiva.
Nittiotalets naiva bild av kapitalismen som neutralt allmänintresse har grusats. Bill Clintons valspråk från valrörelsen 1992, »It’s the economy, stupid«, ekar ihåligt i en tid där en växande ekonomisk kaka knappast kommer alla till del.
Det räcker inte längre att hänvisa till ekonomin i allmänhet. Framgången för Bernie Sanders hänger ihop med en djupare förståelse för klassintressen. Frågor om ojämlikhet och klass stod inte i centrum för nittiotalets politiska debatt, varken i USA eller i Europa. I dag är det tydligare än någonsin att politisk framgång kräver en allians mellan arbetar- och medelklass.
1990 var Bernie Sanders den förste socialisten att väljas till representanthuset, 2006 den förste socialisten att väljas till senaten. Huruvida han når hela vägen den här gången, eller tappar styrfart under våren, är egentligen irrelevant.
För amerikansk politik har förändrats i grunden. För några år sedan var det fullständigt otänkbart att förslag som gemensamt finansierad sjukvård och skatt på spekulation skulle inta mitten av den politiska scenen.
Bernie Sanders osannolika och kittlande politiska kampanj är det yttersta beviset på att det är möjligt att knyta samman dagspolitikens pusselbitar med ett ideologiskt kitt. Förskjutningen har gjort det möjligt att ifrågasätta det amerikanska klassamhället och prata om jämlikhet och rättvisa.
Eugene V. Debs – presidentkandidat för det amerikanska Socialistpartiet vid det förra seklets början – ord är en nyttig påminnelse också i dag:
»Det är bättre att rösta för det du vill ha och inte få det, än att rösta på det du inte vill ha och faktiskt få det.«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
