Bespara oss vinstkramarnas tårar

Näringslivet och vinstlobbyn gör allt för att sätta en bild där minsta vinstreglering kommer att katapultera svensk välfärd tillbaka till medeltiden. Inte sällan med ett osmakligt, självpåtaget martyrskap.

I DN:s märkliga snyftintervju med Fredrik Gren, vd för Vardaga (tidigare Carema) sedan 2011, pratar han ut om hur tufft det är att leda ett företag vars affärsidé är att göra vinst på vård.

Bolaget – som bytte namn från Carema efter avslöjanden om vanvård för att pressa kostnader – har inte haft det lätt, menar han. Trots rekordvinster.

Gren skruvar upp tonläget och menar att »ett vinsttak tar död på hela branschen«. Och: »det blir omöjligt att driva ett aktiebolag« inom vårdsektorn.

Låt oss hoppas.

För det är liksom själva poängen – åtminstone långsiktigt.

De senaste tio åren har den offentliga sektorns köp av privata tjänster inom vård och omsorg ökat från 21 miljarder till 45 miljarder kronor. 2016 omsatte de tio största vårdbolagen 68 miljarder kronor, med ett rörelseresultat, det vill säga vinst, om 4,3 miljarder kronor.

Det är med andra ord inte så konstigt att näringslivet höjer tonläget. Intresset ljuger som bekant inte.

Under många år knuffades debatten till näringslivets planhalva. Nittiotalets välsnickrade teorier om new public management och den privata sektorns effektivitet dominerade.

Vinstuttag ur gemensamma tillgångar blev ett naturtillstånd. En rättighet.

Nu håller något på att hända. De gamla argumenten ekar ihåligt, saknar trovärdighet.

Näringslivet och vinstvurmarna skickar ut en strid ström av lobbyister för att garantera vinstkalaset. Ändå är verkligheten deras största fiende. Väljarna vill inte ha vinster och forskarna sågar dagens system.

Just därför måste vi fortsätta hamra in budskapet: välfärdsbolagens vinst är medborgarnas förlust.

Det är inte synd om bolagen. Det är i själva verket synd och skam att vi accepterar åderlåtningen av det gemensamma.

Förslaget om ett vinsttak, där enskilda aktörer maximalt får ta att sju procent, är bara början. En bransch som gör vinst på allmänintressets bekostnad behöver inte bara regleras — den ska avskaffas.

Egentligen är det inte så komplicerat. Ett företag finns till för att göra vinst. Och oftast fungerar det finfint. Marknader för smarta appar, tysta diskmaskiner eller snygga sneakers blomstrar.

Men vinsten som drivkraft går rakt emot idén om en gemensam välfärd. Vi har inte vård för att tjäna pengar – vi har den för att ta hand om människor som behöver den.

Vi har inte skolor för att slussa resurser till skatteparadis – vi har dem för att ge unga människor makt och möjligheter.

Konfliktytan är tacksam för en regering som penslat upp välfärden som en valfråga. Så ta konflikten och låt oss sätta punkt för vansinnet. Befria välfärden från vinstfetischen.

Det är inte synd om bolagen. Det är i själva verket synd och skam att vi accepterar åderlåtningen av det gemensamma.

Snart kanske vinstkalasens rekordår bara är ett nostalgiskt minne för Fredrik Gren och hans kompisar.

Kanske har branschen till och med dött ut. Och kanske kan vi äntligen lämna det nyliberala haveriet bakom oss och börja snickra på en rättvis och jämlik välfärd. Jag längtar.