ledare När Liberalernas Cecilia Wikström tvingades välja mellan sitt uppdrag som Europaparlamentariker och sina lukrativa extraknäck valde hon fel. Det är sorgligt av flera skäl.
Cecilia Wikström har varit en utmärkt Europaparlamentariker. Hon har det formellt sett högsta uppdraget som en svensk Europaparlamentariker någonsin haft som ordförande för utskottsordförandekonferensen, styrelsen för Europaparlamentets utskottsordförande. Något som bidrog till att göra henne till den fjärde mest inflytelserika Europaparlamentarikern 2017, enligt tidningen Politicos rakning.
Som ledamot i Europaparlamentets tunga utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE) har hon jobbat hårt och framgångsrikt med frågor som är avgörande för ett öppet och liberalt Europa: från asylfrågor till sexualpolitik. Cecilia Wikström har bland annat varit ansvarig för att förhandla fram Europaparlamentets position i reformeringen av Dublinförordningen som reglerar hur asylsökande ska tas emot inom EU.
I november 2017 lyckades hon ena parlamentet bakom en omfattande reform som om den går igenom skulle fördela asylsökande inom EU utifrån länders storlek och ekonomiska styrka. I år ska förslaget förhandlas med representanter för medlemsländernas regeringar och kommissionen. Det som står på spel är inget mindre än en rättvis och hållbar fördelning av ansvaret för människor som söker skydd i EU.
Det finns inget formellt förbud för Europa-parlamentariker att sitta i styrelsen för ett aktiebolag. Moderaternas Gunnar Hökmark sitter i fyra.
Nu är det någon annan som måste försöka få reformen i hamn. Anledningen är inte att Cecilia Wikström har gjort ett formellt fel. Det finns inget formellt förbud för Europaparlamentariker att sitta i styrelsen för ett aktiebolag. Moderaternas Gunnar Hökmark sitter i fyra. Men måttstocken är en annan i Moderaterna. Det borde Wikström veta. Hon har ju själv valt mottot: ”Håll huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena”.
Problemet är att Cecilia Wikström inte verkar ha insett att politik är en förtroendebransch. Att ha ett politiskt uppdrag handlar om att förvalta och leva upp till väljares och partimedlemmars förtroende.
Liberalernas partiledning borde ha agerat annorlunda. Cecilia Wikström hade informerat om sina uppdrag i de två aktiebolagen. Men när valberedningen och Liberalernas partiledning satte ner foten skulle hon ha använt den betänketid hon fick innan riksmötet i helgen till att fatta ett klokt beslut. Hon valde att prioritera den personliga prestigen. Hon satte sig själv främst, istället för det som är bäst för Liberalerna, för Sverige, för EU. Det är sorgligt.
Tajmingen är usel. Liberalerna är Sveriges mest EU-entusiastiska parti. Kampanjen inför valet till Europaparlamentet hade redan hunnit dra igång. Nu måste Liberalerna snabbt få fram ett nytt förstanamn. Det naturliga vore att följa den ordning som partiet har bestämt, och helt enkelt låta andranamnet toppa listan: tidigare riksdagsledamoten Said Abdu. Men han är relativt okänd.
Bättre att istället ta en mer namnkunnig person. Varför inte någon av dem som nu nämns i spekulationerna om att efterträda Jan Björklund som Liberalernas nästa partiledare. Nyamko Sabuni eller Erik Ullenhag. Inte minst Erik Ullenhag skulle med sin erfarenhet som ambassadör i flyktingkrisens Jordanien kunna göra en viktig, liberal insats i Europaparlamentet. Även om det blir svårt att fylla Cecilia Wikströms skor.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
