Betygsfuskets baksmälla

Ledare Skolsystemets oförmåga att hantera friskolor som jagar elever med glädjebetyg riskerar att leda till återkomsten för studentexamen.

Det finns en underbar scen i den danska succéfilmen En runda till. Eller, det finns såklart flera underbara scener. Det är en fantastisk film. Men den här scenen blandar det smärtsamma med det hoppfulla på ett sätt som bara riktigt bra film kan.

Filmen handlar om några avdankade gymnasielärare, ett kompisgäng som tappat gnistan och inspirationen.

Någon läser om den norske psykiatrikern Finn Skårderud som påstått att människan är född med en halv promille för lite i blodet. Vi skulle vara lite modigare och ha lite roligare med lite mer sprit, helt enkelt. Lärarna bestämmer sig för att ge sig ut på jakt efter den ideala promillehalten, den perfekta balansen mellan alkoholens förmåga att lägga ett inspirerat skimmer över livet, och den promillehalt som förvandlar skimret till dimma.

examen är ett plågsamt sätt att mäta kunskaper

Platsen för scenen jag tänker på är varje dansk gymnasieelevs värsta stund: studentereksamen, det tillfälle i slutet på vårterminen när tre års hårda studier ska redovisas framför betygssättande lärare. Nålsögat som alla måste igenom, som öppnar dörrar till resten av livet, eller slår igenom dom på brutalast möjliga vis.

Om man som eleven i filmen blir nervös av att prestera under de förutsättningarna och får tunghäfta är det smärtsamt kört.

I filmen är lösningen att låta den stammande avgångseleven höja sin promillehalt: en av de de tenterande lärarna är med i experimentet, och delar med sig av sitt knep: allt är lättare med lite sprit i vattenflaskan.

(Åtminstone till en början).

Den danska studentexamen har anor som går tillbaka till 1630-talet, och har funnits i mer eller mindre samma form sedan 1850-talet. I andra länder finns de också kvar, som baccalauréat eller ”le bac” i Frankrike, som Abitur i Tyskland och Matura i Österrike. I Storbritannien måste alla elever klara sina A-levels för att få läsa på universitetet.

I Sverige avskaffades den här typen av studentexamen för över ett halvsekel sedan, 1968, i samband med Lgy70. Sedan dess har elever sprungit ut genom ekporten på Katedralskolan i Uppsala och viftat med studentmössan utan att behöva plåga sig igenom en examen. Sjung om studentens lyckliga dar!

Men nu är studentexamen på väg tillbaka igen.

I en skola där betygen både vinstdrivande skolbolag kan använda betygen som ett konkurrensmedel kan enskilda skolor inte anförtros myndighetsutövningen att sätta betyg. Det har blivit allt tydligare. Det har länge varit känt att betyg på vinstdrivna skolor avviker från elevernas resultat på de nationella proven. Avvikelsen är ännu större i ämnen som inte omfattas av nationella prov, som musik och slöjd. Här excellerar elever på Internationella Engelska Skolan.

Vilket är nonsens, så klart: Barbara Bergström har inte uppfunnit ett innovativt sätt att undervisa i slöjd, utan ett smart sätt att tjäna pengar på glädjebetyg.

De senaste åren har visat att glädjebetyg inte kan motverkas med nationella prov eller ”tydligare krav”. Det är som att dricka sig nykter. Det är ett systemfel som bara går att lösa genom att avskaffa vinstdrivande skolor. Eller ta bort skolornas rätt att sätta betyg. Och återinföra en statligt utformad studentexamen, kontrollerad av statliga inspektörer.

Problemet är inte bara att en sådan examen är ett plågsamt sätt att mäta kunskaper. Unga människor som utsätts för en orimlig press att leverera mycket omfattande material på några timmar på en eller några få dagar.

En examen av det här slaget riskerar att bli styrande för hela undervisningen. Om allt hänger på en slutexamen måste undervisningen inriktas på att förmedla den typ av kunskaper som kan examineras vid ett komprimerat tillfälle. Det premierar korvstoppning framför djupare kunskaper och färdigheter. Det skulle vara förödande.

Våra skolpolitiker skulle behöva nyktra till.