Kolumnen Torsdagens lokalval i Storbritannien blev ingen framgång för Labour och partiledaren Keir Starmer. Lite oväntat framstår nu Joe Biden i USA som Starmers motsats, skriver Jonas Sjöstedt.
Båda är kända som politiker i ”mitten”. Båda måste förhålla sig till att en betydande del av deras parti är vänster och uttalat socialistisk. Såväl Storbritannien som USA har valsystem som gör det svårt för vänstern att nå framgång med ett eget parti. Men där upphör likheterna mellan Joe Biden och Keir Starmer.
Biden har överraskat genom att göra en del av vänsterns förslag till sina och vilja genomföra djärvare reformer än väntat. Han har inlett sitt presidentskap starkare än vad många i amerikansk vänster hade vågat hoppas.
Starmer har valt att rensa ut vänsteranhängarna som gillade Corbyn samtidigt som både han och Labour nu stadigt tappar stöd. Tanken var att väljarna i ”mitten” skulle vinnas med en försiktig politik utan stora reformer. Men mittenväljarna förblev kallsinniga medan den vänster som partiet tog för given nu ser sig om efter andra alternativ.
Igår, den 6 maj, hölls lokala och regionala val runt om i Storbritannien. Flera resultat är mycket svaga för Labour som förlorade i flera traditionella fästen. En särskilt tung förlust skedde i fyllnadsvalet till underhuset i valkretsen Hartlepool i norra England. Labour har vunnit valkretsen i varje val sedan 70-talet. Den har setts som en del av Labours ”röda mur” i norr. Corbyn vann den stort i framgångsvalet 2017. Även i det tunga förlustvalet 2019 behöll Labour mandatet i en valkrets där de flesta hade röstat för brexit. Efter det valet fick Corbyn avgå. Nu förlorade Keith Starmers Labour Hartlepool med stor marginal till Tories. Starmer valdes för att han skulle kunna vinna val, men vid detta viktiga test för hans ledarskap förlorade Starmers parti och kandidat en krets som borde vara röd.
Tidigare labourväljare som tröttnat på fixeringen vid London, skandaler med deras förra parlamentsledamot och Labours högersväng stannade hemma eller gick till konkurrerande partier. En av de som tog röster från Labour var den oberoende kandidaten Thelma Walker som tidigare suttit i parlamentet för partiet men lämnat det i protest mot den nya högerkursen. Walker är medlem i det nystartade partiet Northern Independence Party.
Partiet har bildats ur Labours vänsterflygel, är uttalat socialistiskt och kritiserar bristen på investeringar i norr. Partiet vill ha en ny oberoende stat i norra England. Många har uppfattat partiet som ett plojparti.
Men på Labours högkvarter i London är det nog ingen som skrattar längre. Många på labours vänsterflygel gav dem uppmärksamhet inför valet i Hartlepool där de tog många labourväljare. Det säger något om desillusioneringen över labours högerkurs när tidigare väljare hellre röstar på ett parti som saknar möjlighet att ta mandat och talar om ett fritt Northumbria.
Entusiasm och engagemang är de sista ord man förknippar med Starmers strömlinjeformade ledarskap och oklara mittenkurs.
Corbyn är borta, hans anhängare har rensats ut från viktiga poster. Partiets ledning vann den interna maktkampen. Efter det har vänstern inom Labour varit desillusionerad och oklar över hur den ska gå vidare. Det övergår allt mer i frän öppen kritik mot partiets nya ledning. Den kritiken lär få ytterligare fart efter torsdagens val. Starmer kunde ha valt att behålla en del av Corbyn-erans reformförslag och företrädare, men han valde bort den möjligheten. Mycket kritik har riktats mot Jeremy Corbyn, men faktum är att under hans tid sökte sig tiotusentals unga britter till Labour och kampanjorganisationen Momentum. Hans förslag väckte entusiasm och debatt. Entusiasm och engagemang är de sista ord man förknippar med Starmers strömlinjeformade ledarskap och oklara mittenkurs. Frågan är vilka slutsatser vänstern inom Labour kommer att dra framöver.
Lite oväntat framstår Joe Biden i USA som något av Starmers motsats.
Förväntningarna på Biden var lågt ställda, det viktigaste för vänstern i USA var att få bort Trump. Många trodde att Biden skulle agera försiktigt och söka samförstånd med republikanerna. Men att söka samarbete med ett parti som fortfarande skakas av Trumperans extremism är svårt.
Istället har Biden tagit över en del av vänsterns retorik och förslag med högre klimatmål, stora investeringar i infrastruktur som de eftersatta järnvägarna, en mer ansvarsfull asylpolitik, mer progressiv beskattning och efterlängtade satsningar på billig barnomsorg och utbyggd föräldraförsäkring.
Nu senast uttalade sig USA för att ta bort skyddet för patent på covidvaccin för att mer vaccin ska kunna tillverkas globalt, en mycket betydelsefull reform som vänstern drivit. I den frågan hamnar Biden till vänster om den svenska regeringen som istället försvarar läkemedelsföretagens patent och vinster.
Självklart skulle vänstern i USA vilja gå längre, men faktum är att Biden rör sig åt deras håll. Det är också ett budskap till den nya unga vänstern att de är välkomna i demokraterna. Partiet har tidigare ägnat mycket kraft åt att försöka hålla undan Sanders och hans anhängare. Vänstern inom demokraterna är numera en maktfaktor.
Bernie Sanders som var Bidens främsta utmanare om nomineringen till presidentkandidat är en av senatens mest inflytelserika ledamöter. En ny generation unga progressiva demokrater med AOC i spetsen har valts till olika parlamentariska uppdrag. Inom demokraterna har den uttalat socialistiska strömningen DSA, Democratic Socialists of America, vuxit snabbt. De unga vänsteranhängarna som mobiliserades av Sanders kampanj var avgörande för att få Biden vald.
Joe Biden försöker ändra den politiska debatten med en reformpolitik som påminner om Roosevelts ”new deal” där man med stora investeringar tog USA ur den djupa krisen på 30-talet. Nu förs en kraftfull stimulanspolitik för att få fart på ekonomin på väg ut ur pandemin. I bästa fall kan Biden ta initiativet och förändra inriktningen på den politiska diskussionen till demokraternas hemmaplan. Det är svårt att se att Starmer och Labour ens försöker göra något liknande. Labour och deras kandidat i Hartlepool hade påfallande svårt att förklara vad de faktiskt vill.
Bland politiska analytiker och socialdemokrater på högerkanten brukar det ofta hävdas att man måste triangulera och gå ”mot mitten” för att nå politisk framgång, ser man på dagens Storbritannien och USA verkar det stämma dåligt.
Det är svårt att föra över erfarenheter från USA och Storbritannien till Sverige, våra olika valsystem ger helt olika förutsättningar för partier och politik. Vänstern måste inte vara kvar i ett parti som inte vill bedriva vänsterpolitik.
Men även inom svensk socialdemokrati finns en liknande spänning. Här finns dock en lite annan arbetsdelning eftersom LO och Daniel Suhonen kan bjuda på bekant och uppskattad vänsterretorik samtidigt som regeringen bedriver högerpolitik.
Stefan Löfvens projekt har varit tydlig sedan han tillträdde, han ser sig som en mittenpolitiker. Han föredrar att samarbeta med borgerliga partier och ha bra förbindelser med storföretagen. Det är en viktig orsak till hans hårda motstånd mot att ta bort vinsterna i välfärden och oviljan att införa ett rättvisare skattesystem, nu senast en förbättrad beskattning på fastigheter. Men efter pandemin kommer frågan vad Socialdemokraterna faktiskt vill, förutom att förhindra att SD kommer till makten och själva regera. Där kan exemplen från USA och Storbritannien spela roll.
Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
