Kraven på konstens ”nyttighet” blir mer högljudda för var dag.
Socialdemokraterna verkar mest ägna sig åt att spela luftgitarr till gamla Springsteen-riff. Fredrik Reinfeldt skryter med sina Läckberg-deckare på nattduksbordet. Aldrig har väl politikerna redovisat sitt ointresse för all finkultur så öppet som nu.
För några år sedan gjorde kulturchefen för Helsingborgs Dagblad, Gunnar Bergdahl, och hans redaktion en enkät till riksdagsledamöter och statsråd om deras största kulturupplevelse inom litteratur, konst, scen, film och musik. Svaren visade att kulturkonsumtion inte var de folkvaldas starka sida. Bildning är inte inne.
Allvarligare för alla oss som tror att kulturen är bokstavligt talat livsviktig som motor i samhällsutvecklingen, är det aggressiva kulturföraktet. På SKL:s kulturkonferens som hölls på Kulturhuset nu i veckan, likställde kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) kultursektorns olika aktörer med socialbidragstagare. Konstnärer och kreatörer kan inte bara komma och kräva pengar, de måste göra rätt för sig!
Kraven på konstens ”nyttighet” blir mer högljudda för var dag. Enligt ekonomen Lars Strannegård, professor på Handelshögskolan, hänger det ihop med en anglosaxisk trend. I takt med att politikernas förtroende för olika specialister, läkare, lärare, forskare och kulturproducenter eroderar, ökar behovet av kontroll.
I Sverige har många yrkesgrupper vittnat om byråkratiseringen av den offentliga sektorn. Läkare ägnar allt mindre tid åt sina patienter och allt mer tid åt meningslös administration, lärarnas insatser kontrolleras ständigt. En sorts nystalinism!
Nu verkar det som om den här kontrollmanin har nått kulturområdet. Och det kan gå käpprakt åt skogen. För hur kvantifierar man konst och kultur? Hur mäter man värdet av olika kulturupplevelser? Särskilt problematiskt blir det när många av mätningsivrarna saknar grundläggande kunskaper och utbildning inom humaniora.
I sin lilla stridskrift ”Ett kulturlyft för Sverige” skriver Carl Tham (S) att Sverige borde satsa åtminstone 90 nya miljarder till kultur och bildning under 25 år. Det är precis så mycket som riksdagen beslutat att ge det nya JAS-projektet fram till år 2040.
Om vi istället la de här pengarna, dryga 2 nya miljarder varje år, på utbildning och kultur, skulle det ge ett väsentligt större bidrag till sysselsättning och välbefinnande än dessa flygmiljarder. Ekonomer och forskare har ju under flera decennier lyft fram behovet av att satsa på ”mjuka” områden som utbildning, forskning och kultur.
Men det verkar som om de talar för döva öron. Varför då? Kräver ett hårt samhällsklimat hårda näringar? Vågar inte längre till exempel Socialdemokraterna visa att man fortfarande har drömmar om ett samhälle som inte totalt domineras av marknad och ekonomiska intressen.
Tills vidare får vi acceptera att Sverige – ett av de mest välmående länderna i EU – har bestämt sig för att spela i den kulturella lingonserien.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
