Bygget av Förbifart Stockholm utgör en ständig påminnelse om att samhället byggs för män av män, skriver Hedda Berkesand, språkrör Grön Ungdom, Stockholmsregionen.
Trots att bilismen i storstäderna minskar och diverse rapporter nu talar om att vi har nått »Peak car« – att bilen tillhör det förflutna och saknar syfte i den moderna staden – fortsätter de politiska satsningarna på biltrafiken.
Förbifart Stockholm, Östlig förbindelse och indragna busslinjer för att finansiera det hela säger mycket om vilka det är som styr vad samhällets gemensamma tillgångar ska användas till.
Män har sedan bilismens begynnelse dominerat på bilvägarna. I dag reser män och kvinnor ungefär lika ofta och länge per dag men medan män tenderar att välja bilen som transportmedel tenderar kvinnor att i större utsträckning resa kollektivt, cykla eller gå. Män kör i genomsnitt bil 26 kilometer om dagen, jämfört med kvinnor som i genomsnitt kör 10 kilometer per dag. Vidare dominerar bilen som transportmedel bland höginkomsttagare, en grupp där män också utgör en majoritet. Låginkomsttagare, en grupp där kvinnor, studenter och äldre dominerar, förlitar sig i större utsträckning på gemensamma transportmedel.
Frågan vi måste ställa oss blir: För vem byggs de nya vägarna? Och vad säger det om samhällets strukturer?
Bredvid gångvägen jag tar till tunnelbanan sitter en stor, röd skylt med texten »Här byggs Förbifart Stockholm«. Den fortsätter att byggas, samtidigt som min nattbuss dras in och jag tvingas gå fyra kilometer ensam hem mitt i natten. Förbifarten byggs inte för mig, utan för den som har råd både med körkort, bil och drivmedel. Skylten utgör en ständig påminnelse om att samhället byggs för män av män.
Utöver att bidra till ökade koldioxidutsläpp i en tid där klimatet är vår enskilt största ödesfråga, bidrar alltså satsningarna på bilismen till ett samhälle där kvinnor och låginkomsttagare fortsätter att marginaliseras och förtryckas. Lokalt innebär det att kvinnor i störst utsträckning drabbas av indragen kollektivtrafik och uteblivna cykelsatsningar. Globalt innebär det att kvinnor i fattiga länder drabbas hårdast när bilismen fortsätter att öka våra nationella koldioxidutsläpp.
Bilismen är en patriarkal klimatkatastrof som bygger på inställningen att det är helt okej att breda ut sig och ta plats på bekostnad av någon annan. Bilen kräver ungefär 100 kvadratmeter stadsyta per person. Cykeln kräver tio.
Utöver att bidra till ett ojämställt samhälle är bilen dessutom också ett omodernt och smutsigt transportmedel. Det rimmar illa med de framtida gröna, täta städer som vi behöver bygga om vi ska möta de nationella klimatmålen. Dock räcker det inte att bygga gröna städer – bilen måste byggas bort ur det moderna samhället i stort. Vi behöver göra satsningar på såväl utbyggd kollektivtrafik på landsbygden och nationella höghastighetståg som utökad spårtrafik i Stockholmsregionen. Vi behöver en feministisk stadsplanering med bredare cykelbanor, upplysta gångvägar och ökad turtäthet för tunnelbanor och bussar.
Som grön feminist är det otänkbart att fortsätta satsa på biltrafik i en tid med ett överhängande globalt klimathot. Det rimmar också dåligt med visionen om ett jämställt samhälle. I det gröna samhället bygger vi samhället tillsammans, för alla som lever i det. I det samhället finns ingen plats för omodern och patriarkal bilism.
Hedda Berkesand, språkrör Grön Ungdom, Stockholmsregionen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
