Fallet Ali slår rekord i omänskligt paragrafrytteri.
De börjar bli många, historierna som illustrerar Billströmsamhällets hårdhet. Människor utvisas till Irak trots att landets regering bönfallit Sverige att inte göra så, Sverige ligger i topp av länder som prickats av FN:s tortyrkommitté.
Frågan är om inte fallet Ali slår något slags rekord i omänskligt paragrafrytteri.
En 15-årig pojke från Afghanistan som är så traumatiserad att han syr ihop sin egen mun. Som skiljts från sin ensamstående mamma och sina sju syskon någonstans i Iran, misshandlats av italiensk polis, gruppvåldtagits av tre män i ett italienskt flyktingläger och efter att ha nekats uppehållstillstånd i Sverige blivit så sjuk att han måste vårdas på en psykiatrisk avdelning. Vars fall gränspolisen (!) vill hindra Migrationsverket från att ta upp på nytt, eftersom det inte går att “ta hänsyn till känslor”.
Alis “misstag” är att han registrerades som flykting i Italien, och att EU:s Dublinförordning bestämmer att asyl ska sökas i ankomstlandet. Migrationsverket hade däremot kunnat kringgå Dublinförordningen med hjälp av den svenska paragrafen som hänvisar till “synnerligen ömmande omständigheter”. Polisen hade, om de velat, i sin tur kunnat hänvisa till Genèvekonventionen och flyktingars rättigheter.
Italiens flyktingmottagande är ökänt, och Danmark och Finland skickar inte längre tillbaka flyktingar dit. Även vissa domstolar i Tyskland har tagit liknande beslut. Sverige, däremot, ser inga hinder i att skicka både barn och vuxna till Italien. Ali är inte ensam. Bara i år har Migrationsverket beslutat utvisa 113 ensamkommande och minderåriga flyktingar dit.
Det unika i Alis fall är att Sveriges Radio kontaktade Migrationsverket och fick en hög tjänsteman att öppna för att hans fall ska ses över igen. Fallet Ali är en illustration över hur riksdagsmajoriteten, de borgerliga partierna tillsammans med Miljöpartiet, har formulerat Migrationsverkets uppdrag. Att han nu får stanna temporärt förändrar inte grundproblemet: Det är så här Sveriges flyktingpolitik ser ut.
Människor sätts bakbundna på flygplan om nätterna, “försvinner” och låses in på förvar om de grips av polis utan papper. Den som läser våra största tidningars kommentarsfält förleds dessutom att tro att detta är långt ifrån tillräckligt. Flyktingar är inga riktiga flyktingar, barn – som Ali – ljuger om våldtäkter för att kunna parasitera på det “släpphänta” Sverige. I riksdagen stärks deras uppfattningar av sverigedemokratisk propaganda om ett Sverige under attack.
Det är ett både deprimerande och skräckinjagande samhällsklimat.
En gnutta ljus kommer från asylrörelsen – en brokig samling av kristna, fackligt förtroendevalda och andra aktivister – som med sina kroppar försöker hindra utvisningar, och som gör vad de kan för att sätta flyktingpolitiken i strålkastaren. De behöver bli många fler. Och framför allt behöver vi en flyktingpolitik som inte är beroende av enskilda personers välvilja och motstånd.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
