ledare Kvinnor i politiken har fortfarande mycket att lära av Birgitta Dahl och hennes strategi för hur segrar kan vinnas.
På bokomslaget är det klubban som syns först. Och den ringprydda hand som svingar den. Handens ägare ser stolt och nöjd ut: Birgitta Dahl, (S) första kvinnan på posten som riksdagens talman. Bland mycket annat.
I den aktuella boken I rörelse Minnen från ett innehållsrikt liv (Premiss) får vi titta in bakom kulisserna hos en av de främsta pionjärerna i jämställdhetsarbetet under 1960-talet och flera decennier framåt.
Anne-Marie Lindgren, (S)-debattör, ser ett släktskap mellan dessa hårt kämpande, verklighetsförankrade kvinnor och exempelvis finansminister Magdalena Andersson (S). Och finansministern, som för övrigt bor i Uppsala, liksom Birgitta Dahl, säger i DN att hon är väldigt tacksam mot föregångare som bland annat Birgitta Dahl och Ingela Thalén (S).
Men Magdalena Andersson borde även lära av Birgitta Dahls strategi för att vinna svåra strider i riksdag och regering. Där har hon erfarenhet som få.
Birgitta Dahl bröt ny mark. Hon var ofta ensam kvinna, utsatt för spott och spe, hot, hatbrev och hån. Hon skriver: »De kvinnor som ville spela en roll i politik och samhälle fick betala ett högt pris.«
Birgitta Dahl bröt ny mark. Hon var ofta ensam kvinna, utsatt för spott och spe, hot, hatbrev och hån.
Som politiker har hon bland mycket annat tagit strid för utbyggd barnomsorg, delad föräldraförsäkring, förbud mot barnaga.
Hon fick tidigt i livet uppdraget att vara med och ta ansvar för kommunens finanser och lärde sig därigenom att hålla ihop utgifter och inkomster – förutom att kämpa mot manliga sega strukturer.
När hon valdes in i riksdagen 1968 var andelen kvinnor tolv procent.
När hon utsågs till talman 1994 hade riksdagen den högsta andelen kvinnliga ledamöter i världen – över 40 procent. I riksdagen blev hon 1969 första ledamoten som blev gravid – även detta ansågs som en skandal. Det väckte uppseende när hon startade ett partiöverskridande nätverk för kvinnliga ledamöter.
Ofta avfärdades hennes krav som »käringtjafs«
Som när hon 1964 i studentkåren kämpade för kvinnors rätt till uppdrag och daghem för barn till studenter.
»Det tog hus i helvete! Motståndarna mobiliserade och anordnade stormöten. Men det blev som jag föreslagit.«
När Birgitta Dahl 1962 skrev en artikel till den socialdemokratiska idétidskriften Tiden om jämställdhet publicerades den inte av dåvarande redaktör Kjell-Olof Feldt och hans redaktionskamrater med motiveringen: »Vi tycker så förbannat illa om dina åsikter, så vi tar inte in den.« Hon tog den vidare, kämpade för sin sak och vann sin strid.
Många år senare sa han: »Jag måste erkänna en sak och det är att i debatten om jämställdhet hade Birgitta rätt och jag fel.« De båda är sen länge goda vänner.
När hon 1975 motionerade i riksdagen om att bygga ut barnomsorgen till full behovstäckning, accepterade hon inte socialutskottets nej, trots att S hade majoritet, utan tog öppen kamp i kammaren. Och där fick hon socialminister Sven Aspling och sina partikamrater med sig. »Det kändes som en stor framgång – som att det är möjligt att ändra villkoren, förändra verkligheten med demokratiska medel.«
Varifrån fick hon sin tåga?
Mina åsikter och frågor har jag drivit med all kraft jag kunnat mobilisera. Det går inte att skrämma mig till tystnad och lydnad!
Birgitta Dahls hela gärning handlar om hårt arbete, och att inte ge upp.
» Mina åsikter och frågor har jag drivit med all kraft jag kunnat mobilisera. Det går inte att skrämma mig till tystnad och lydnad!«
Men hon ser det också som viktigt att sätta sig in i sakområdena.
»Jag har alltid ansett att en politiker måste vara kunnig i sakfrågorna för att kunna sätta sig i respekt och påverka politiken. Så jag läste och lyssnade och samrådde.«
Hon anser att utredningsarbetet är en »utmärkt skola i det förhandlandets konst som utmärker svensk demokrati. Här utvecklades förtroende och vänskap inom och mellan partierna.«
Birgitta Dahl framhåller dessutom något som borde vara självklart även för dagens politiska värld, men inte är det för alla: Att »grundkomponenterna i en fungerande demokrati är tre«.
- ansvarstagande medborgare och förtroendevalda
- folkrörelser och politiska partier
- förmågan att förhandla, kompromissa och fatta hållbara beslut.
Den optimism och kraft som Birgitta Dahl förmedlar är inspirerande. Och känns väldigt aktuell. Hon utmanade etablissemanget, trots sin position.
Den maktelit som imponeras av exempelvis Emmanuel Macrons rekordsnabba marsch mot presidentposten borde istället hoppas på fler politiker av Birgitta Dahls kaliber. Med en kampvilja framburen av folkrörelser har hon mer att lära Magdalena Andersson och hennes politiska systrar om uthålliga strategier än exempelvis Frankrikes president.
Fotnot: Birgitta Dahl är född 1937. Hon utsågs 1982 till energiminister, därefter bland annat till miljöminister. Hon har haft många tunga uppdrag, exempelvis varit med och tagit fram förslag om högskolans utbyggnad, hon var aktiv för linje två i omröstningen om kärnkraft, har varit ordförande i SAP och LO:s gemensamma arbetsgrupp om sextimmarsdagen, och har arbetat med bistånd och internationella frågor för flera olika organisationer.
Hon bildade även ett av Sveriges första fotbollslag för kvinnor runt 1949–1950.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
