Inrätta ett forskningscentrum och en professur i miljövetenskap i Birgitta Dahls namn.
Döden är oåterkallelig. Beslutet att avveckla kärnkraften var det inte. Nu är Birgitta Dahl död, men hennes uttalande om avvecklingsbeslutets oåterkallelighet lever och förföljer henne fortfarande. Hon har ofta porträtterats som en oböjlig och konfrontativ politiker, utan förmåga till kompromisser eller samförstånd.
För oss som arbetade nära Birgitta under en formativ och dramatisk period när den moderna miljöpolitiken tog form är det en felaktig och djupt orättvist bild.
Birgitta Dahl kunde vara oåterkallelig i sitt engagemang och sin beslutsamhet. Hennes övertygelse om miljöfrågornas helt avgörande betydelse för vår framtid var förvisso också oåterkallelig. Hon var rastlös och envis, viljestark och stridbar, och hon kunde agera iskallt i skarpa lägen, som i kaoset efter Tjernobyl. Birgitta Dahl var en tydlig och modig politiker, men samtidigt personifierade hon pragmatism, realism och reformism. Samtalsklimatet i hennes närhet var rakt och öppet, och hon strävade hela tiden efter dialog och ett brett samspel med meningsmotståndare och aktörer inom näringslivet. Hon kunde ställa stora och ibland svårnådda krav på sin omgivning. Men mest krävde hon nog av sig själv.
Hon var lojal och på samma gång förändringsdriven, två egenskaper som illustreras tydligt genom energipolitiken. Hon blev inkastad i 1977 års energikommission av sitt parti och utsågs till en av talespersonerna för Linje 2 inför folkomröstningen 1980, utan att vara huvudarkitekten. Som energiminister fick hon sedan uppdraget att genomföra den vinnande politiken, vilket inte blev helt enkelt. Hon utgick ifrån att det var Linje 2 som gällde, inget annat. Men många stenar lades ut på vägen, och skulle visa sig vara svåra att ta sig förbi 1990 då Rune Molin fick ta över energifrågorna.
Många erfarenheter i bagaget
Med envishet och oräddhet drev hon fram miljö- och energidepartementet. I bagaget hade hon erfarenheter från många kamper: förskolan, föräldraförsäkring, barns- och kvinnors rättigheter, Guinea Bissau. Hon mötte männen i energi- och industrivärlden, som ibland krympte ihop när hon spände ögonen i dem, oavsett vilken nivå de befann sig på eller vilket land hon befann sig i. Mot oss medarbetare var hon alltid lika omtänksam. Det var ingen slump att hon ibland gick under smeknamnet ”Morsan” i departementets korridorer. Och privat levde hon verkligen som hon lärde: cykel hemifrån Idrottsgatan i Uppsala, tåget till Stockholm – och ändå först av alla på jobbet. Att se henne gå till lobbyindustrin efter den politiska karriären hade varit helt otänkbart.
Birgitta Dahl verkade i och drev själv fram miljöpolitikens brytningstid, då den lyftes in i finrummet, upphöjdes till allmänpolitik och kom att prägla många andra politikområden. Hon gav allvar och tyngd åt miljöfrågorna inom socialdemokratin och erbjöd samtidigt stort utrymme för dem som ville agera, något som har fått långsiktiga konsekvenser även om det sker uppenbara tillbakagångar då och då.
Birgitta fick ta över miljöfrågorna från Ingvar Carlsson efter Olof Palmes död våren 1986. Då accelererade det politiska arbetet. Hon satte bums igång med att skapa ett eget departement, vilket hon också lyckades med ganska omgående. Hon hade en mer aktivistisk hållning än det myndighetsorienterade arbetssätt som Naturvårdsverket representerade. Generaldirektören Valfrid Paulsson hade nog gärna sett sig själv som miljöminister. Det gnisslade rätt ofta mellan dem.
Miljöpolitikens brytningstid
Men vad innebar egentligen miljöpolitikens brytningstid? 1960- och 70-talets politik hade varit framgångsrik för att hejda utsläpp från i första hand punktkällor. Den var ett uttryck för den traditionella svenska instrumentella politiken med verktyg som arbetade tillsammans. Naturvårdsverket ställde kraven, Styrelsen för teknisk utveckling (STU) gav resurser till teknisk utveckling och Koncessionsnämnden för miljöskydd förhandlade fram villkor som industrin kunde acceptera.
Framgångarna var hoppingivande, men inte tillräckliga. Det är just i denna tid som fokus kommer att riktas om mot såväl den diffusa (många små utsläppskällor) som den storskaliga problematiken. Ett gott exempel stavas freoner. Uttunningen av ozonskiktet var redan väl dokumenterad, liksom sambandet med höga freonhalter. Tidigare hade man förbjudit viss användning, men då sökte sig tillverkarna bara till nya områden. Nu tilltog larmrapporterna och debatten i styrka.
Birgitta Dahl insåg att Naturvårdsverket förslag till lösningar var otillräckliga. De behövde ersättas med något mer radikalt och strukturerat. FN:s Wienkonvention till skydd för ozonskiktet var redan färdigförhandlad. Därför fick det bli en nationell plan med tydliga och uppföljningsbara mål som diskuterades fram med olika parter. Förhandlingarna gick lättare med industrin jämfört med en statlig aktör som Vägverket.
Planen blev sedan underlag för det internationella samarbetet. Sveriges position stärktes genom ett kraftfullt agerande på hemmaplan. Montrealprotokollet förhandlades parallellt och det internationella åtagandet blev tungt. Freonfrågan seglade också upp som något av ett flaggskepp för den första samlade miljöpropositionen 1988. Freonerna är alltså en god illustration till brytningstiden; hur det nationella växte till det internationella, som också krävde nya arbetssätt.
Luften, havet och regleringen
Försurningen var ett annat område där det internationella samarbetet tog fart. Det här var en tid när debatten om skogsdöden stod het. Försurning av sjöar var oomtvistad, men skogsdöden skapade debatt och delade forskarsamhället. Förutom luften handlade det om haven. Den första räddningsplanen togs fram till miljöpropositionen. Och tur var det eftersom havet och säldöden verkligen hamnade i centrum under valrörelsen 1988.
Brytningsskedet handlade också om regulatoriska frågor. Tillsynen placerades i centrum, inte minst efter skandalen i Landskrona. I detta perspektivet formades de regionala miljöprojekten: Västra Skåne, Göteborg/Hisingen, Dalälven och Sundsvall. I miljöpropositionen 1990 togs första spadtaget till den nya Miljöbalken. Syftet var att ge miljön samma ställning som andra samhällsfrågor, och att samordna olika lagar som hade växt fram under decennierna bättre.
Miljöpropositionen 1990 förhandlas fram i regeringskansliet i ljuset av EG och av att Sverige snart skulle bli medlem av EES. Frihetsgraderna för eget svenskt agerande ströps därmed i mångt och mycket, inte minst när det gällde reglering och begränsning av enskilda produkter. Men här föddes faktiskt det som senare förverkligades av Margot Wallström som EU:s miljökommissionär i form av kemikalielagstiftningen ”Reach” – vilket fick den tyska kemikalieindustrin att kalla henne för häxa.
I uppspelet till det som skulle bli FN-konferensen om miljö och utveckling 1992 fanns starka krav på att Sverige skulle stå som värd 20 år efter Stockholmskonferensen 1972. Men internt motstånd från finansdepartementet stoppade planerna och bollen gick vidare till Brasilien och Rio de Janeiro. Istället blev Sveriges profilfråga Agenda 21, ett område där Birgitta Dahl knöt ihop det globala och det lokala på ett föredömligt sätt.
Miljöpolitikens verkstad
Birgitta Dahl var inte först med att föra upp miljöfrågorna på agendan inom socialdemokratin. Hon var inte ens den första miljöministern – den titeln hade Ingvar Carlsson haft före henne. Men Birgitta blev den som på allvar lyckades göra verkstad av miljöpolitiken. Hon hade höga ambitioner, tydliga mål och en okuvlig energi. Under hennes ledning tog miljöpolitiken plats, lyftes upp och integrerades i andra politikområden. Och hon bidrog starkt till att göra en hel generation svenskar mera miljömedvetna.
Mycket tack vare henne försvann freonerna från våra kylskåp och det klorblekta toalettpapperet från badrummen – vilket visade att komplexa globala miljö- och klimathot kunde kokas ner till vardagsfrågor som även barn förstod. Birgittas sätt att närma sig freonavvecklingen respektive klorblekningen av papper handlade om att kombinera tuffa miljökrav med stark tro på teknikens, forskningens och industrins förmåga till förnyelse.
Resultatet: reella miljöförbättringar och industriell utveckling. Birgitta förstod att en framgångsrik politik förutsätter en integration av perspektiv – en stark demokrati, liksom möjligheterna att lösa komplexa frågor, kräver ett tydligt ledarskap, men också förmågan att se och foga samman olika synsätt. Vi kan jämföra med dagens situation där näringslivet ropar på tydliga och långsiktiga miljökrav, men en räddhågsen politik inte vågar gå före.
Vad hade Birgitta Dahl gjort idag?
Birgitta Dahl arbetade förstås inte i ett lufttomt rum. Hon verkade i en tid när en ännu levande arbetarrörelse drev på, byggde nya allianser och partnerskap, lärde sig nytt och gemensamt bestämde sig för att miljön skulle vara en prioriterad fråga. Inte minst de socialdemokratiska sidoorganisationerna var på offensiven. Men hon bidrog med sina ambitioner och sin strategi för att successivt förändra ett system där stora delar av miljöbyråkratin satt fast i ett Novalucol-tänkande. Hur det sedan blev är en annan sak.
Vilket för oss över till frågan om vad Birgitta hade gjort idag om hon fortfarande varit miljöminister. Det är ju egentligen ett lika hypotetiskt tänk som att försöka svara på om en dagens Olof Palme hade varit för eller emot Nato. Men vi vill ändå göra ett försök. För det första är vi ganska säkra på att hon hade vänt upp och ner på himlen för att stoppa slakten av miljödepartementet. Vi är också övertygade om att hon hade vänt sig skarpt mot den uppgivenheten och den populism som tyvärr präglar mycket av dagens klimat- och miljöpolitik. Att ge upp eller sänka ribban var inte Birgitta Dahls stil.
Hon hade sannolikt vårdat sig om Miljöbalken mer än vad andra av hennes efterträdare har gjort. När man synar de problem som ofta beskrivs, att ”det är svårt att få tillstånd” till exempel, så handlar det inte om lagen i sig utan om tillämpningen av den. Birgittas bäverbeteende hade inte accepterat detta, utan hon hade troligen arbetat hårt med just tillämpningen såväl på myndighetssidan som hur företagen förhåller sig till den.
Miljöarbetet i EU har på många sätt varit en framgång, allt ifrån Margot Wallströms initiativ om Reach till EU:s senaste klimathandlingsplaner. Mekanismerna är starka och omfattande. Utrymmet för eget nationellt agerande har å andra sidan blivit obetydligt om vi jämför med 1980-talet. Men förmågan att driva på hade Birgitta Dahl redan då och säkert hade den varit till stor nytta även idag.
Ett forskningscentrum i Birgitta Dahls namn
Framför allt tror vi att Birgitta hade fortsatt att vara den obekväma, starka, otåliga, outtröttliga och omtänksamma person som vi hade förmånen att få arbeta tillsammans med under en tid som håller på att bli historia. Kanske kommer en gata eller något torg nu att uppkallas efter henne. Det är ju brukligt. Men vi hoppas också att något mera handfast och framåtsyftande som bättre hedrar hennes historiska insatser på miljöområdet kan skapas: Därför har vi ett konkret förslag: Inrätta ett forskningscentrum och en professur i miljövetenskap i Birgitta Dahls namn vid något svenskt lärosäte i samverkan med Stockholm Environment Institute, som Birgitta själv var med om att skapa i slutet av 1980-talet.
Lars Ilshammar, pressekreterare 1985–88
Peter Larsson, politiskt sakkunnig, planeringschef, kanslichef för Miljövårdsberedningen 1985–91
Micael Mathsson, politisk sakkunnig 1986–1989
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
