ledare Moderaterna vill avveckla allt utvecklingsbistånd till 2030. Situationen i en av världens mest underrapporterade konflikthärdar, Västafrika, visar att det är ett önsketänkande helt utan förankring i verkligheten.
Strax innan jul attackerade en jihadistisk gerillagrupp den lilla staden Arbinda i Burkina Faso. Sju soldater från regeringsstyrkorna dödes, men även 35 civila, de flesta av dem kvinnor. Enligt regeringen i Burkina Faso slogs anfallet tillbaka och 80 rebeller strök med på kuppen.
Attacken bevakades i princip inte alls av svenska massmedier, och även om det är lätt att hitta massor av artiklar och inslag om händelsen i internationell press är krisen i Västafrika en av världens mest underrapporterade konflikthärdar.
Länge handlade det bara om Mali, där ett inbördeskrig bröt ut 2012. Centralregeringen tappade kontrollen över hela landsbygden och flera stora städer och det krävdes en fransk intervention för att stoppa de islamistiska rebellernas framfart. Men någon fred blev det inte. Rapporterna om det kritiska läget i Mali har fortsatt strömma in, med allt högre frekvens. Och senare år har den väpnade konflikten även spridit sig till grannländerna, främst Niger och Burkina Faso.
Enligt en ny FN-rapport dödades 4000 personer under 2019. Det är en femdubbling av antalet dödsoffer jämfört med läget tre år tidigare. I rapporten beskrivs hur våldet från terroristerna har skakat om hela regionen och minskat tilltron till centralregeringar och myndigheter. Den varnade också för att krisen nu kan sprida sig till fler länder i regionen, bland annat till Västafrikas kuststater.
Ingen slump att de tre länder som nu är drabbade av eskalerande våld och växande anarki också är hårt präglade av torka, missväxt och ökande fattigdom.
Det internationella samfundet har redan stor militär närvaro i området, med fredsbevarande trupper från FN och Afrikanska Unionen. Ändå ökar våldet, och anarkin sprider sig.
Redan för 20 år sedan började forskarna tala om de nya »vattenkrigen«. I spåren av klimatkrisen kommer nya militära konflikter bryta ut och människor drivas på flykt. Det är ingen slump att de tre länder som nu är drabbade av eskalerande våld och växande anarki också är hårt präglade av torka, missväxt och ökande fattigdom. Och i samma takt har antalet människor som flytt från sina hem ökat.
Enligt en FN-rapport från juni 2019 befinner sig över fyra miljoner människor i Sahelregionen på flykt. Det är uppenbart att den befintliga militära närvaron från det internationella samfundet inte räcker till.
Men lika tydligt är att en mer långsiktig lösning av krisen inte kan bygga uteslutande på militära medel. Det krävs humanitärt arbete. Förebyggande insatser. Satsningar på jordbruk, företagandet, skolor. Bistånd. Ändå klarar omvärlden inte av att leva upp till sina löften om stöd.
Vid ett möte i december 2018 lovade världens stora givarländer stöd på 2,3 miljarder dollar. I september förra året larmade FN-chefen António Guterres att bara en femtedel av det stödet faktiskt hade betalats ut. Det duger förstås inte.
Och det visar också naiviteten i de märkliga utspel som gjorts från svenska politiska partier om biståndets framtid. Moderaterna har till exempel sagt att svenskt utvecklingsbistånd bör vara avskaffat om tio år. Det vore förstås en dröm att världens tillstånd då skulle ha nått en nivå där allt bistånd vore onödigt. Dessvärre är det bara en dröm. Utvecklingen i Sahelregionen pekar i en helt annan riktning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
