Fredagskrönikan Styrelserna för de 14 största svenska biståndsorganisationerna består till 95 procent av vita majoritetssvenskar. Tanvir Mansur är inte förvånad, men hoppas på förändring. För deras egen skull.
Vi lever i en tid där många företag och organisationer har börjat göra upp med interna rasistiska maktordningar, historia och handlingar. I flera branscher genomförs nu ändringar. Det amerikanska fotbollslaget i Washington D.C. ska byta ut sina rasistiska namn, logotyper och maskotar. Det är ett namn som urfolksaktivister har krävt ska förändras i väldigt många år. Statyer på slavhandlare har tagits ner, och 90 000 föremål ska återlämnas från franska museer till afrikanska länder söder om Sahara. Det är viktiga förändringar, i spåren av Black Lives Matter-sommaren.
Det här rannsakandet görs även inom de globala biståndsorganisationerna. Ledningen för Läkare utan gränser (MSF) skrev så här i ett internt PM:
…we have failed people of colour, both staff and patients. We have failed to tackle institutional racism within MSF; failed to voice uncomfortable truths; failed to act against the discrimination subjected to people of colour all across the world.
Biståndsmagasinet Global Bar har granskat vilka som sitter i styrelserna för de största svenska biståndsorganisationerna. Från Läkare Utan Gränser till Amnesty. Av de 14 styrelser som de har undersökt, är 95 procent vita majoritetssvenskar. Och av 92 personer i ledningsgrupperna är 5 personer icke-vita.
Inte helt oväntat, egentligen. För så ser det ut i resten av svenska civilsamhället, näringslivet och politiken. De som styr är väldigt sällan de som drabbas av rasism och etnisk diskriminering.
Men biståndsorganisationernas verksamhet är internationell, därför hade det känts helt rätt att ha en bred representation. Och därför viktigt att organisationer tar det här på allvar.
Tänk hur mycket potential de förlorar. Människor som kommer från länder som tar emot bistånd, pratar fler språk och har dessutom en kulturell kompetens som saknas hos den vita majoritetsbefolkningen i Sverige. De förstår olika komplexa samband och fenomen i sina hemländer och grannländer. Om du fyller ett rum med dessa personer, så kommer du se att väldigt många fler perspektiv kan ta plats. Organisationerna blir smartare, effektivare och uppnår målen bättre.
Särskilt med tanke på den kritik flera organisationer har fått för hur de använder rasstereotypa bilder för att samla in pengar. Med en blandad arbetsplats, hade förhoppningsvis någon stoppat den här typen av bilder.
Global Bar skriver:
Av de tio största insamlingsorganisationerna inom biståndsområdet hade enbart en organisation (SOS Barnbyar) mer än en icke-vit person i styrelsen. Av de totalt fjorton undersökta organisationerna fanns det två som stack ut: Action Aid och IM har båda styrelser där fyra av nio är icke-vita.
Diskriminering är ju oftast inte något medvetet. Det är inte som att rekryterarna har en post-it på sin datorskärm där det står “anställ bara vita människor”. Eller, jag hoppas inte det i alla fall.
Kan det vara för att så få människor pluggar de nödvändiga ämnena för att jobba med biståndet? Varje år börjar det många studenter på universiteten med utländsk bakgrund. 2009 var 60 000 studenter med utländsk bakgrund skrivna på universiteten på kandidat- och masternivå. Den siffran ökar för varje år, och 2018 var det nära 80 000 personer. Samtidigt har antalet studenter överlag minskat från 324 000 till 290 000 under samma år.
Diskriminering är ju oftast inte något medvetet. Det är inte som att rekryterarna har en post-it på sin datorskärm där det står “anställ bara vita människor”. Eller, jag hoppas inte det i alla fall. Men det finns de som inte tror att den här typen av diskriminering är ett problem värt att prata om.
Nina Solomin är författare och journalist, men jobbar också på Expertgruppen för biståndsanalys. I en krönika i Godmorgon Sverige, försöker hon göra klart att strukturell diskriminering och rasism inte är särskilt aktuellt längre för att hennes barn inte beskriver andra som “mörka”. Det är en otrolig förenkling av frågor som till och med svenska myndigheter erkänner. Att relativisera rasistisk diskriminering på det här sättet gör det svårt att se vad som faktiskt händer.
Solomin säger i krönikan:
Och det finns ju faktiskt en mängd saker som påverkar hur vi blir bemötta i livet. Är du ful eller vacker, intelligent eller korkad, rik eller fattig, funktionsvarierad… gammal eller ung… Vilket kön har du? Hudfärg är en av många faktorer.
I en annan artikel på Svenska Dagbladet åker hon ut till en icke-namngiven förort för att prata med anonyma personer för att se om de gillar att bo i Sverige, jämfört med andra länder. Därför är alltså rasism inget problem.
Jag förstår inte att jag måste förklara rasism igen, but here we go again.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) kartlägger hatbrotten i Sverige. 69 procent av de anmälda hatbrotten 2018 är i kategorin “främlingsfientliga/rasistiska motiv”. Det är allt från ofredande till klotter och hets mot folkgrupp. Och utöver de anmälda brotten, finns det också ett mörkertal.
Länsstyrelsen i Stockholm skriver i sin rapport att afrosvenskar har lägre lön än övriga svenskar med samma utbildningsnivå. En afrosvensk person skulle behöva ha forskarutbildning för att komma upp i samma lön som andra svenskar med kandidatexamen.
Förra månaden kom det ut en ny studie från EU:s byrå för grundläggande rättigheter (som kallas FRA). En av slutsatserna är att i snitt har 39 procent av personer med ursprung i Afrika söder om Sahara upplevt diskriminering i sitt land de senaste 5 åren. Och för Sverige är siffran högre, enligt rapporten. Det är 51 procent av afro-svenskar som har rapporterat diskriminering. Och på dom europeiska arbetsplatserna är det i snitt 21 procent personer med ursprung i Afrika söder om Sahara som upplevt diskriminering, medan i Sverige, så är det 34 procent av afrosvenskar som har rapporterat diskriminering på arbetsplatserna.
Vi lever i en värld där omvärlden ser och behandlar människor sämre för att de inte tillhör majoritetsbefolkningen. På bostadsmarknaden, i skolan, i vården och på jobbet. Och särskilt utsatta är afrosvenskar. Det är så verkligheten ser ut. Det är samhället och världshistorien som har skapat vi- och dom-samhällena. Därför måste vi kunna benämna det.
Men det finns många inom biståndsorganisationerna som ser positivt på kritiken mot homogena organisationer.
Läkare Utan Gränsers svenska humanitära rådgivare Pieter-Jan van Eggermont säger till Global Bar:
– På vårt kontor i Sverige har det varit generellt sett positiva reaktioner på brevet. Jag ser det här som början på en komplex diskussion som borde ha skett för länge sedan. I minst tio års tid har vi sagt att vi måste öka mångfald och inkludering i vår organisation, bland annat genom rekrytering. men i praktiken har den grundläggande, eurocentriska maktmodellen inte ändrats nämnvärt.
Såna här granskningar är välkomna. Efter att Black Lives Matter-rörelsen har förändrat så mycket i västvärlden, bara på några år, hoppas jag att den förändringen fortsätter.
Tanvir Mansur är skribent och producerar podcasts
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
