Bortom alliansens hårda uttalanden och oförsonliga attityd växer irritationen i Folkpartiet. Lyssnar Björklund?
Det politiska läget är minst sagt polariserat. När Stefan Löfven skriver brev till Socialdemokraternas medlemmar är det ord och inga visor. Alliansen är ”extremt ansvarslös” och ”de står inte för sitt ord”.
Alliansen kontrade med en artikel på DN:s debattsida häromdagen med minst lika hårda formuleringar ”Stefan Löfven har misslyckats” och ”regeringen har inte tagit ansvar för det parlamentariska läget” är budskapet.
Bakom alliansens hårda uttalanden och oförsonliga attityd döljs en konflikt mellan två viktiga vallöften till de borgerliga väljarna. Vallöfte ett: att rösta på den gemensamma alliansbudgeten. Vallöfte två: att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande.
Detta dilemma drabbar Folkpartiet hårdare än något annat alliansparti.
Inte för att det finns mycket kvar av det samarbetsinriktade folkparti som under Bengt Westerbergs ledning gjorde upp med Ingvar Carlssons socialdemokrati. I Folkpartiets historieskrivning var Bengt Westerbergs försök att få till stånd ett regeringssamarbete mellan S och FP inför valet 1994 en avgörande orsak till valförlusten samma år. Så det är nog inte så många folkpartister som känner sig företrädda av Bengt Westerberg (som inte har några uppdrag för partiet) när han på DN-debatt föreslår en stor blocköverskridande koalition.
Men det finns ju en annan liberal tradition som också förknippas med Bengt Westerberg: Det folkparti som reste sig ur TV-soffan när Ny Demokrati ville ta plats i politikens finrum.
Många upplever att det nuvarande Folkpartiet förvaltat det arvet efter Bengt Westerberg väl. Erik Ullenhag har som partisekreterare och sedan som integrationsminister gjort upp med Lars Leijonborgs flörtande med språktest. Jan Björklund, vars mamma var krigsflykting och vars barn är adopterade, har varit en av Jimmie Åkessons skarpaste debattmotståndare i riksdagen. Det är detta folkparti som har en av flyktingrörelsens mest respekterade röster, tidigare LUF-ordföranden Frida Johansson Metso, i sin partistyrelse.
Alliansen gick till val på ett gemensamt program, och det är naturligt att alliansen höll löftet till sina väljare och la fram en gemensam budget. Men alliansens väljare blev också lovade att Sverigedemokraterna skulle utestängas från inflytande.
Argumentationslinjen från alliansen har hela tiden varit: vi lägger fram en gemensam budget, det som händer sedan är Stefan Löfvens ansvar.
När nu den linjen nått vägs ände, är alliansens svar ändå inte: vi förhandlar för att undvika en valrörelse där Sverigedemokraterna och deras beskrivning av verkligheten riskerar att hamna i centrum.
I stället är svaret från de borgerliga partierna att de vill ändra regelverket i riksdagen, och göra det möjligt för en minoritetsregering att regera i opposition mot en majoritet i riksdagen. En minoritet ska alltså kunna köra över en majoritet, utan att behöva samarbeta eller förhandla. Ett lågvattenmärke för den svenska borgerligheten, skriver arga folkpartister på Facebook. Ett sluttande plan, skriver Christer Hallerby, tidigare folkpartistisk statssekreterare, som upprört påpekar att detta förslag lagts fram utan att alliansens partiledare har förankrat det bland partiernas medlemmar.
Det är ett svårt dilemma. Vad är viktigast för liberalerna? Att alliansens budget går igenom, eller att förhindra att SD får ett avgörande inflytande? Är det verkligen rimligt att pressa igenom en gemensam alliansbudget till priset av att viktiga demokratiska och parlamentariska principer hotas, som Christer Hallerby skriver?
Kanske dags att Björklund frågar Folkpartiets medlemmar om hur de vill lösa dilemmat.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
