En skola som är auktoritär kan samtidigt inte vara en skola för alla. Förvandlingen av den svenska skolan som Jan Björklund har påbörjat är en utveckling som passar som hand i handske för det tredjedelssamhälle som alliansen håller på att bygga upp.
Nu kommer ett efterlängtat jullov och med det betygen. De senare inte alltid lika efterlängtade. För en del elever är det roligt att vifta med de fina, höga betygen. Men för dem som kommer hem med dåliga omdömen finns ofta istället skammen och ångesten. Det är inte bara tråkigt utan också mycket stigmatiserande att redan som tolvåring känna sig misslyckad. Varför vill alliansen och SD införa betyg från årskurs sex? Varför ska allt yngre barn vara med om att jämföras med varandra med hjälp av siffror och bokstäver?
Det har sagts att skillnaden mellan att få betyg i åttan eller sexan inte är särskilt avgörande. Men det är fel. Betyg de sista åren i högstadiet är till för gymnasieantagningens urvalsmekanism. Betyg från sexan är helt meningslöst ett urvalssyfte. Dessutom är det stor skillnad på att vara tolv och fjorton år.
Jan Björklund argumenterar att det är viktigt att föräldrar ska få tydlig information om sina barns skolgång. Samtidigt arbetar lärarna under allt mer pressade förhållanden. Vill Björklund göra något åt kommunikationen mellan föräldrarna och skolan finns lösningen främst i att öka personaltätheten i stället.
Björklund tycks helt bortse från att bra betyg inte alltid handlar om lärande som att vara bra på att göra läxor eller lära sig utantill. Jag fick mitt första betyg när jag var sex år och gick i årskurs ett. Jag var en stjärnelev, fick femmor (det högsta man kunde få i Turkiet i mitten på 1970-talet). Viftade med betygen hela vägen hem och lät den ligga framme. Till och med grannarna fick sig en titt. Men stjärneleven höll inte måttet genom hela skolgången.
Så kan det vara. Barn är ojämna, påverkas av saker som händer i tillvaron, kan få det svårt att få livet att gå ihop. De behöver inte betyg utan professionellt stöd och uppmuntrande vuxna.
Tidigare i år fick Björklund kritik av en rad professorer och lärare för att vilja gå tillbaka till ett gammaldags rabblande av kunskap. Och påminde Björklund om att världen inte ser ut som den gjorde för hundra år sedan. Samma sak gäller här.
Björklund står inte inför visionär skolpolitik. Snarare verkar han snegla åt Nannyakutens pedagoger. Guldstjärnor till den som presterar rätt medan den stökiga eleven utvisas till straffhörnan. Att forskare och pedagoger dömer ut idén att betyg skulle fördjupa och förbättra lärandet tycks inte spela någon större roll. För skolministern som pratar om kunskap prioriterar i realiteten snarare konservativa föreställningar och förlegade system. Det kunskapstänkande skolministern menar måste ned på mellanstadiet borde också söka sig in i Björklunds värld.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
