I amerikanska Ferguson sprayas Katniss Everdeens stridsrop på husväggar. Rebellernas handsignal syns bland thailändska demokratikämpar. Hungerspelen har blivit samhällsomstörtande.
”Om vi brinner, brinner ni med oss.” I Ferguson, USA, som de senaste månaderna plågats av ett sällan skådat polisvåld, har man på sina håll börjat se Katniss Everdeens stridsrop sprayade på byggnader.
Samtidigt i Thailand har demokratirörelsen börjat använda samma handsignal som rebellerna i Hungerspelen. Regeringen där har svarat på samma sätt som i Panem: arrestera de som använder signalen.
Där och då förvandlas hälsningen i Hungerspelen från en populärkulturell referens till en samhällsomstörtande handling.
Alla som vill förändra samhället har en rebellisk, rentav revolutionär, ådra. Det är därför populärkultur som tilltalar denna ådra kan bli så enormt framgångsrik. Just nu är den tredje delen av Hungerspelen aktuell.
Det är minst lika viktigt vem den tilltalar. I biosalonger runt om i världen hörs publiken vissla härmskrikans fyra toner. Under filmens gång kan du se biobesökarnas händer göra Panems rebellhälsning. Biosalongen är fylld med huvudsakligen unga tjejer – av väldigt blandad etnisk och klassmässig bakgrund.
Samhällsomstörtande filmer finns det gott om. V för Vendetta är kanske den film i modern tid som har de tydligaste parallellerna till Hungerspelen. V för Vendetta-maskerna syns ofta bland olika protesterande grupper. I alltifrån legitim kritik mot övervakningssamhället till de mer konspiratoriskt lagda Assange-apologeterna. Men maskbärarna tenderar att vara människor som tillhör normen av vita heterosexuella män.
Biobesökarna som ser Hungerspelen har tydligt visat att filmen går avsevärt bättre bland den överväldigande majoritet av folket som faller utanför det som missvisande kommit att kallas normen.
De unga tjejerna har ett minst lika stort, förmodligen ännu större, behov av populärkulturellt uppror mot överheten som den vita mansnormen. Ändå har behovet varit tämligen uppdämt fram tills nu.
Hungerspelen följer inte bara en kvinnlig protagonist, den handlar om en hel rörelse, med människor från alla samhällsklasser och blandade etniciteter. Det är långt från V för Vendettas libertarianska gör-det-själv-terrorism som bara kräver en enda mans målmedvetna arbete.
Hela skillnaden mellan Hungerspelen och V för Vendetta ligger i vem som får vara med. I V för Vendetta är det mest bara V, och Evey lite sådär på nåder. Rebellrörelsen i Hungerspelen fångar upp alla som vill se en samhällsförändring.
Att behovet av gemensam kamp är stort märks i biosalongerna. Varför den kampen är så viktig blir desto tydligare i Thailand och Ferguson.
Björn Fridén
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
