REPLIK | Polisen är inte fienden, det är en myndighet som ska kunna kritiseras. Som en av upphovspersonerna till Marken brinner upplever jag lögnerna kring föreställningen behöver redas ut.
”- Hands up, don’t shoot! Ferguson ropar: Hands up, don’t shoot!”
ur Marken brinner
En kan fråga sig vad Martin Marmgren har för uppsåt med den kritik han framför mot en föreställning som han uppenbarligen inte ens sett, hans text innehåller så många faktafel att det borde vara pinsamt. Följden av detta omöjliga uppdrag måste bli ännu mera olustigt för den polis som är mån om att inte framställas som fienden.
Frågan är varför han känner sig utpekad som just det eller vem han väljer att identifiera sig med för att dra den slutsatsen.
Föreställningen Marken brinner visar på att våldet kommer ur en djup orättvisa där vissa människor behandlas av myndigheter som om de vore utan mänskligt värde.
Föreställningen avslutas med orden ”Hands up, don’t shoot!” och samtliga skådespelare håller händerna i luften. Vi förespråkar inte våldet, vi gör det tydligt att vissa kroppar dör på grund av majoritetens fördomar. Vi bygger inte barriären, som Martin Marmgren påstår. Barriären bygger den som ljuger eller medvetet undanhåller sanningen.
I början av föreställningen berättar skådespelarna om polisvåldet mot Rodney King och den friande dom som blir startskottet på oroligheterna 1992 i LA, där 53 människor dör. Är det detta parti i föreställningen som Martin Marmgren menar bygger barriärer? Eller syftar han på partiet där vi citerar ett pressmeddelande från Megafonen och som polisen i Linköping tidigare valt att lyfta fram som skadlig? Är det det civila samhällets egna vittnesmål om polisens arbete som är skadligt? Är det skadligt att kritisera dem poliser som med rasism och våld skapat barriärer?
Martin Marmgren inleder med att banalisera över rasismen som satte stopp för en föreställning som vill visa på och diskutera just rasism men även social utsatthet och ett osynliggörande av vissa kroppar i vårt gemensamt delade samhälle. ”Den ”hotfulla stämningen” handlade så vitt jag förstår främst om en kastad penna.”, skriver Martin Marmgren och menar att de erfarenheter av rasism som vittnats om varit överdrivna och utser sig själv till att vara lämpad att avgöra om rasism manifesterats eller inte.
I det här fallet väljer Martin Marmgren kanske att glömma hakkorsen, de blev totalt sju stycken under den förkortade spelperioden. Men det största problemet är ändå inte att Martin Marmgren vägrar att erkänna de spår som rasismen lämnat i rummet. Det största problemet är det faktum att samtliga händer är i luften men Martin Marmgren väljer, trots att han påstår sig vara den goda polisen, att symboliskt skjuta på den som vågar säga ifrån när den blivit utsatt för rasism.
Den rasism som gör ont i verkliga kroppar. Den rasism som normaliseras mer och mer i Sverige. Här lyckas Martin Marmgren alltså med konststycket att reproducera just det osynliggörande av rasism som vi så tydligt tar ställning mot i Marken brinner. I Ferguson höll demonstranter upp speglar framför polisen.
Kanske är det så enkelt att polisen behöver ta itu med de rasistiska strömningar som resulterar i återkommande övergrepp istället för att behöva ägna sig åt PR och mediestrategier för att framstå som en fungerande myndighet utan rasism.
Björn Karlsson, konstnär, scenograf och kostymtecknare Marken brinner
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
