Afghanistan Det finns trots allt en vardag i Afghanistan, trots det försämrade säkerhetsläget. Mycket är mörkt, men det är inte omöjligt att utvecklingen vänder till det bättre, skriver Palmecentrets Björn Lindh.
Är Afghanistan på väg mot ett totalt sammanbrott? Omskakande händelser den senaste tiden gör frågan berättigad.
Men för omkring två år sedan, när jag själv var på väg att bosätta mig i landet, spådde ett antal av kännare av Afghanistan att den totala kollapsen var nära förestående. Ändå har situationen på det stora hela förblivit som den var för ett par år sedan.
Det som ger anledning till pessimism är att situationen i landet steg för steg utvecklas åt fel håll. Säkerhetsläget försämras gradvis. Talibanerna styr över allt större territorium.
Omkring tio procent av befolkningen bor nu i områden som styrs av talibanerna. Också säkerhetsläget i Kabul försämras, efter en tid av relativ stabilisering.
Den ekonomiska tillväxten står i det närmaste still. Grupper av internflyktingar som flyr undan kriget samtidigt som stora skaror av afghaner sänds tillbaka från Pakistan kräver resurser som inte finns. Korruptionen fortsätter att vara utbredd och odlingen av opiumvallmo slår nya rekord.
Kan utvecklingen inte vändas så blir det förr eller senare någon form av kollaps; förmodligen blodig och mycket obehaglig.
Kan utvecklingen inte vändas så blir det förr eller senare någon form av kollaps; förmodligen blodig och mycket obehaglig.
Det blir knappast frågan om att någon segerrik talibanarmé tågar in i Kabul, utan snarare ett tilltagande kaos liknande det i Syrien.
Regeringssoldater som inte känner sig motiverade att riskera livet för en regering de inte längre tror på, trötta på sina korrupta befäl, överger sina posteringar. I deras ställe kliver talibaner, IS, krigsherrar, klanledare och kriminella grupper in och tar över.
Det våld som blir följden kommer med stor sannolikhet att handla om våld mellan olika etniska grupper. Att människor i ökad utsträckning identifierar sig med sin etniska grupp är en tendens i dagens Afghanistan. Det har allt större betydelse om man är pashtun, hazara, tadzjik etcetera.
Men det är faktiskt ingen omöjlighet att utvecklingen vänder till det bättre. Talibanerna är splittrade och skjuter ibland på varandra, och de har dessutom en ny fiende i IS.
Det är inte otänkbart att hela eller delar av talibanrörelsen kan tänkas gå med på någon form av fredsuppgörelse. Med ett starkare flygvapen kan regeringssidan få något slags militärt övertag, tyvärr förmodligen till priset av fler civila offer.
Den dagen kanske kan komma när USA och Kina slutligen tröttnar på att Pakistan ger spelutrymme åt afghanska talibaner, och tillsammans, eller var för sig, bestämmer sig för att dra åt tumskruvarna.
Kanske kan man till och med tänka sig en större regional uppgörelse som omfattar hela Centralasien och som stöds även av Ryssland, som är allt mer oroat för att terrorn ska spridas norröver.
Trots en rad säkerhetsincidenter går mina före detta kollegor, de 5 000 anställda hos Svenska Afghanistankommittén, till jobbet varje dag och har i de flesta fall ett någorlunda normalt liv.
Det finns trots allt en vardag i Afghanistan bortom krig och bomber.
Trots en rad säkerhetsincidenter går mina före detta kollegor, de 5 000 anställda hos Svenska Afghanistankommittén, till jobbet varje dag och har i de flesta fall ett någorlunda normalt liv. Men de och drygt 30 miljoner afghaner till förtjänar en bättre framtid.
Björn Lindh är press- och kommunikationschef på Olof Palmes Internationella Center. Var fram till nyligen kommunikationschef för Svenska Afghanistankommittén i Kabul
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
