Bland tjuvfiskare och tjuvtittare

Håkans Hörna Från PM Nilsson och Johan Jakobsson till Ukraina och Putin. Håkans Hörna är tillbaka efter juluppehållet!

PM Nilssons ålafiske är en pikant historia. Helt nyss lämnade han sin post som politisk redaktör på Dagens Industri för att bli statssekreterare åt Ulf Kristersson. Ett i sig uppmärksammat och överraskande vägval. Men PM Nilsson har ju gjort ett och annat politiskt och karriärmässigt lappkast tidigare i sin karriär. Han började ju som kulturradikal studentpolitiker i Lund och blev senare en central opinionsbildare när borgerligheten svängde om Sverigedemokraterna.

Att fiska ål är förbjudet för privatpersoner, och starkt reglerat och begränsat för yrkesfiskare. Av det enkla skälet att ålen är utrotningshotad. När PM Nilsson togs på bar gärning i Blekinge skärgård förnekade han att ålryssjorna var hans. Sedan förnekade PM Nilsson brott ännu en gång, innan samvetet nådde fram och han ringde upp och erkände. Bötesloppet landade på 39 000 kronor.

PM Nilssons tjuvfiske är laddat med en politisk undertext. Statsministerns statssekreterare har tidigare själv argumenterat för att privatpersoner ska kunna fiska ål, trots att den är hotad. På sin Facebooksida skriver han: ”Jag har fiskat ål sedan barnsben och tillhör den sydsvenska ålfiskekulturen. Att lägga några ryssjor var tidigare en naturlig del av sommaren men är nu förbjudet för privatpersoner.”

Nu förväntar vi oss att han och den högerkonservativa regeringen trappar upp kampen mot lagbrott både här och där 

PM Nilsson har alltså varit väl medveten om att fiskerilagen förbjuder fiske av ål. Och medvetet brutit mot lagen. Mina tankar går till Moderaternas partiledare på 1970-talet, Gösta Bohman, som marknadsförde sig själv som en folkets man som stod upp mot den klåfingriga offentliga makten. Inte minst från sitt sommarställe på Sundskär i Stockholms skärgård. Bland annat tog han strid för att få tömma sitt utedass i allmänt vatten. Men jag minns inte om han faktiskt gjorde det.

Kanske var detta ett slags högerpopulism innan ordet ens var påtänkt här i landet. Nu fiskade förvisso PM Nilsson ål innan han blev statssekreterare åt Ulf Kristersson. Men hela historien är en belastning även för statsministern, som innan valet lovade att ”ta tag i brotten”. Vi talar ändå om några av de högsta befattningshavarna i den svenska statsapparaten. I en regering som sätter lag och ordning högt upp på sin politiska dagordning.

En pikant detalj är också att Ulf Kristersson inte bara är omgiven av en tjuvfiskare utan också vad vi skulle kunna kalla en ”tjuvtittare”.

Johan Jakobsson är en annan av statsministerns statssekreterare. Han har tidigare varit konsult och tills nyligen kommunikationschef på Svenskt Näringsliv. En gång i tiden var han partisekreterare i Folkpartiet, ett parti som i dag heter Liberalerna.

Partiet visade sig ha en mycket liberal hållning till dataintegritet när Johan Jakobsson var med i ledningen för partiet. I valrörelsen 2006 briserade nämligen dataintrångsskandalen. Folkpartiet hade lyckats få inloggningsuppgifterna till Socialdemokraternas interna kommunikationssystem SAP-net. Det ska ha varit ”Sigge” och ”Sigge”. Partisekreteraren Johan Jakobsson förnekade all kännedom om saken, men erkände senare att han tidigt fått information om hela saken.

Folkpartiet ska ha lagt ut information om Socialdemokraternas valkampanj på sin hemsida (som sedan plockades bort). Partiledare Lars Leijonborg antydde också i ett uttalande att han hade information om Socialdemokraternas planer inför slutfasen av valrörelsen. Johan Jakobsson delgavs misstanke om brott och lämnade sin post mitt i valrörelsen. Sedermera åtalades han för anstiftan till dataintrång. Flera andra personer dömdes, men Johan Jakobsson friades eftersom rätten bedömde att bevisningen mot honom inte höll.

Så nu är statsminister Ulf Kristerssons närmaste män en tjuvfiskare och en tjuvtittare. Men han har tack och lov ytterligare en statssekreterare, vid namn Johan Stuart. Nu förväntar vi oss att han och den högerkonservativa regeringen trappar upp kampen mot lagbrott både här och där. Varför inte lansera en nationell handlingsplan för kampen mot brottsligheten i den politiska nomenklaturan i allmänhet och statsrådsberedningen i synnerhet. Det är bara att gå ål in!

***

Efter Ukrainakrigets utbrott tog det inte många veckor innan Sverige övergav den drygt två hundra år gamla alliansfriheten. Därtill fanns och finns fortfarande rationella skäl. Vi har trätt in i den nya stora oredans och osäkerhetens tid. Europa är i krig. Och något slut på konflikten kan inte skönjas och riskerna för spridning av kriget består. Ryssland har brutit upp från den säkerhetspolitiska ordning som etablerades efter kommunismens fall och Sovjetunionens sammanbrott. Putin vill ta tillbaka kontrollen över den intressesfär som gick förlorad i efterspelet till 1989. Kriget mot Ukraina är förstås ett brott mot FN-stadgan och mot Helsingforsavtalet 1975 då undertecknarna förband sig att avstå ”från hot om våld och våld”. Ryssland, Storbritannien och USA skrev under det så kallade Budapestmemorandumet från 1994 då Ukrainas territoriella integritet inom rådande gränser erkändes och garanterades.

Vi gick med i Nato för att en totalitär och imperialistisk ledare hade ritat om den försvarspolitiska kartan. Det tragiska och pinsamma är att vi sedan hamnade i klorna på en auktoritär ledare i Turkiet som satt grundläggande demokratiska principer ur spel i sitt eget land. Sveriges och Finlands avtal med Turkiet var såväl i sak som principiellt inte klockrent.

Men den förra regeringen satt åtminstone någorlunda still i båten.

Jag kommer osökt att tänka på Hoola Bandoola Bands gamla låt ”Fred (Till Melanie)”

Den nya regeringen har åkt skytteltrafik till Ankara för att blidka Erdoğan och gjort en rad tvivelaktiga och problematiska uttalanden. Kanske trodde inte Tobias Billström att hans intervju i Turkiet skulle nå svenska ögon och öron? Varför annars prata vitt och brett om ett lagförslag som ska förbjuda terrorflaggor, som inte finns och därmed inte heller ligger på bordet.

Vi är många som undrar vad dessa pinsamheter egentligen bottnar i. Kan det bero på att Tobias Billström och Ulf Kristersson är oerfarna och oprövade när det kommer till utrikes affärer? Det ska också gå fort. Att få Natoprocessen i hamn är förstås prioriterat. Men till vilket pris? Är det rent av en borgerlig trofé som regeringen vill kamma hem som sin egen seger så fort som möjligt, till nästan vilket förnedringspris som helst? Eller är det bara så att Ulf Kristersson är känd för att fatta snabba beslut på studs som inte alltid är så välgenomtänkta eller välöverlagda.

En annan möjlighet är att det ”bara” är en fråga om ren och skär hållningslöshet, där ändamålet (Nato) helgar medlen (pinsamma uttalanden och pinsamma och förnedrande presskonferenser i Ankara). Det får vara hur det vill med den saken. Men pinsamt är det.

***

Krig är brutala. Och kriget i Ukraina ser ut att bli långvarigt. Ryssland tycks inte sky några medel, och riktar sina angrepp också mot civila mål och landets infrastruktur. Redan har ett antal av Ukrainas städer lagts i ruiner, en rysk militär strategi vi sett i andra krig under Putins ledarskap. Det är förståeligt att många hoppas på förhandlingar, vapenstillestånd och fred någon gång i framtiden. Nu senast var det Gudrun Schyman som efterlyste ett slut på kriget. En fred skulle kräva ”eftergifter från bägge håll men skulle stoppa det omedelbara dödandet och förstörelsen”. Schyman såg bara krigshets ”som trappar upp konflikten ytterligare. Frågan som jag ställer är: hur ska vi få parterna till förhandlingsbordet? Jag kan inte se att det är genom att bomba mera som gör att vi kommer framåt mot fred.”

Fred är önskvärd, och för eller senare måste förstås en överenskommelse slutas, men dessvärre är det något som för närvarande inte ligger inom möjligheternas ram.

Två upplysningar känns välbehövliga. Utan militärt stöd hade Ukraina redan slukats av Ryssland och upphört som självständig nation. Det var syftet med invasionen. Det är därför Ryssland inte har något intresse av att inleda samtal och sluta fred, för då skulle Kreml få acceptera att målet med kriget inte har uppnåtts. När jag läser om Michail Zygars bok ”Männen i Kreml. Inifrån Putins hov” blir det uppenbart hur central kontrollen över Ukraina är för makthavarna i Kreml. Det var efter den orangea revolutionen 2005, då Moskva började förlora kontrollen i Kiev, som den nationalistiska radikaliseringen tog fart i Ryssland. Det handlade också om en rädsla för att samma idéer skulle spridas till andra länder, delrepubliker och till och med till Moskva. Revolutionen i Ukraina satte igång den process som ledde fram till invasionen i februari 2022. Förutsättningarna för en diplomatisk lösning är i praktiken obefintliga.

Jag kommer osökt att tänka på Hoola Bandoola Bands gamla låt ”Fred (Till Melanie)”:

Är det verkligen fred, vi vill ha
Till varje tänkbart pris
Är vi alldeles säkra på det
Att det värsta av allt är krig

Med freden kommer segraren
Och han som slogs och stred
Får på böjda knän och med huv’et lågt
Ta emot den starkes fred
Och när sen tungan slitits ur hans mun
Och hans ögon skrapats ut
Och när ben och armar bundits ‘hop
Med övermaktens knut
När han har fått en trasa i sin mun
Så att ingen hör ett ljud
Då har allting blivit normalt igen
Och ett krig har tagit slut

Låten fanns med på Hoola Bandoolas första skiva ”Garanterat individuell” och var Mikaels Wiehes svar på Melanies ”Peace Will Come (According to Plan)”. Bakgrunden var förstås Vietnamkriget, där många ville se ”fred i Vietnam”, medan vänsterns och FNL-gruppernas paroll löd ”Seger åt FNL”, det vill säga den befrielserörelse som (tillsammans med nordvietnamesiska styrkor) stred mot USA och dess allierade i Sydvietnam. Men låten hade också en vidare politisk kontext som vände sig mot förtryck som tog sig uttryck i konsensus beordrad uppifrån.

***

Det finns många vägar till fred. Det kan ibland vara nödvändigt att sträcka vapen när det mänskliga priset blivit för högt, när fortsatt motstånd kan leda till ännu större förluster.

I början av kriget, innan det vände, var Ukraina beredda att göra vissa landavträdelser. Men fredsöverenskommelser förutsätter två parter som är beredda att göra upp. Så var det efter Vinterkriget och Fortsättningskriget då Finland fick sin frihet till priset av att stora landområden tillföll Sovjetunionen. Tyskland kapitulerade däremot aldrig.

Men att tänka sig samma sak med Ryssland är såväl omöjligt som otänkbart, och inte önskvärt. Det riktigt oroväckande är att även om Ukraina skulle återta hela sitt territorium så skulle kriget förmodligen fortsätta med flyganfall och missilattacker. Då permanentas den obalans som redan präglar kriget i Ukraina. Kriget utspelar sig på ukrainskt territorium och drabbar landets soldater och civila, men från bara ryska soldater. Om det är något jag lärde mig av Bengt Jangfeldts bok om Ryssland ”Vi och dom” är det att Kreml ser motsättningarna med väst som en existentiell, kulturell och moralisk permanent konflikt med långa och djupa historiska rötter.

***

Den bästa bakgrunden till det som nu utspelas i Ukraina tecknas för övrigt i Adam Curtis dokumentärserie i sju långa avsnitt ”Ryssland 1985 – 1999. Traumazone”, med underrubriken ”Kommunismens och demokratins fall”. Den baseras på BBC:s eget enorma filmarkiv under 15 avgörande år. Som formats till ett panorama av dokumentärklipp utan speakertext, med bara korta förklarande texter om var och när klippen filmades. Det är omskakande, förklarande och fantastiskt. Och BBC har lagt upp alla avsnitt för fri tittning på Youtube. Missa inte!