Tjänstefolkets förbättrade villkor väckte medelklassens krav på fungerande infrastruktur.
Brasilien är världens sjätte största ekonomi, men befinner sig på 88:e plats i Unescos utbildningsrankning – sämre än både Bolivia och Ecuador, Sydamerikas fattigaste länder. Den allmänna vården är lika usel. Spädbarnsdödligheten är högre och medellivslängden lägre än i Colombia, som lever i krig sedan mer än femtio år tillbaka. För några år sedan amputerades 36 000 ben, fötter och tår för att den brasilianska vården inte klarade av att behandla sina diabetiker.
Skattetrycket är utvecklingsvärldens högsta: 36 procent, vilket är mer än vad invånarna i Schweiz betalar. Moms på varor och tjänster går upp mot 50 procent och skatt på importerade produkter ligger på 100 procent. En Mac-dator kostar nästan tre gånger så mycket i São Paulo som i New York. Trots att de flesta bilmärken har egen tillverkning i Brasilien kostar en bil minst 25 000 kronor mer här än vad samma modell gör i Europa. Ändå ingår inte krockkuddar.
Att den brasilianska staten är duktig på att dra in skatt, men inte erbjuder anständig service beror främst på två saker: korruption och inkompetens. Pengarna försvinner längs vägen och myndigheterna gör ingenting åt det. Det är därför jag brukar kalla den brasilianska medelklassen för världens mest lurade. Den betalar mer skatt än en schweizare, högre moms än en svensk och lever ändå som en afrikan. För att garantera familjens hälsa måste medelklassen teckna privata sjukförsäkringar och för att ge sina barn en framtid måste föräldrarna sätta sina barn i privatskola.
En förklaring till att medelklassen inte tidigare protesterat åt situationen är att den, trots allt, har det oförskämt bra. Den diskar inte, tvättar inte, städar inte eller stryker sina kläder. Den lagar inte mat, hämtar inte sina barn i skolan, tvättar inte bilen eller målar om hemma själv. Tack vare att det alltid finns en outbildad underklass köper medelklassen tjänsterna billigt. Man kan säga att de uteblivna satsningarna på skolan har garanterat medelklassens bekväma liv.
Vad som skett den senaste tiden är att den traditionella medelklassen fått det allt sämre. Inflationen är igång i gen och levnadskostnaderna ökar. En trerättersmiddag i São Paulo kostar lika mycket som i Stockholm. Att hyra en bostad i Rio kostar lika mycket som i London. Att regeringen dessutom skapat bättre anställningsvillkor för hembiträdena, Brasiliens största yrkesgrupp, har gjort det svårare för den brasilianska medelklassen att leva som europeiska monarker. Hembiträdenas arbetstid är numera lagstadgad och övertidsersättningen är reglerad. Allt färre kan ha tjänstefolk boende hemma hos sig.
De nya villkoren har gjort medelklassen mer känslig.
När studenterna i São Paulo protesterade mot de höjda busspriserna i juni tog det därför inte många timmar innan protesten blev gnistan som väckte den sovande jätten. Under loppet av två veckor gick över två miljoner medelklassbrassar ut på gatan och protesterade mot korruptionen, slöseriet med skatterna och den dåliga kollektivtrafiken. Vid den största manifestationen tågade 300 000 människor längs den enorma Presidente Vargas-avenyn mot Maracanã, som blivit världens dyraste fotbollsarena efter en renovering som landade på 4,8 miljarder kronor.
President Dilma Rousseff, som enligt Forbes är världens näst mäktigaste kvinna, är den politiker som fått lida mest. Innan protesterna njöt hon av ett 68-procentigt stöd av befolkningen. Under protesterna sjönk det till 31 procent. Nu har stödet hämtat sig något och 38 procent av väljarna tycker att hon gör ett bra eller mycket bra jobb. Problemet är inflationen, som ligger på 6,5 procent. Enbart under augusti i år förlorade realen, den inhemska valutan, 5,53 procent av sitt värde i förhållande till dollarn. Det gör den brasilianska medelklassen ännu ömtåligare.
En av flera orsaker till inflationen är regeringens reformiver. Regeringen ger familjebidrag till nästan en fjärdedel av befolkningen och har nu bestämt sig för att även lösa läkarbristen. Eftersom de flesta läkare föredrar att arbeta inom den privata vården saknas det läkare inom den allmänna vården, framför allt på landsbygden. Dilma Rousseff har därför importerat 4 000 läkare från Kuba och 500 läkare från Portugal och Spanien, som mot en månadslön på 30 000 kronor ska förbättra hälsan för den majoritet av befolkningen som inte har råd med privat sjukförsäkring.
Hennes utmaning inför nästa års val blir socialdemokratins eviga svårighet: att vinna både arbetarklassen och medelklassen.
Henrik Brandão Jönsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
