Den lärarbrist som ledde till skyddsstopp vid två grundskolor i Kiruna visar vilken eländes väg Sverige slog in på när staten abdikerade från sitt ansvar för lärarnas villkor och elevers behov av lärare i hela landet.
Just nu fattas 22 500 legitimerade lärare bara i grundskolan i Sverige, enligt Skolverket.
Ytterligare 214 skolor har så låg behörighetsgrad att även dessa riskerar behöva stängas. Elevers möjligheter att mötas av legitimerade lärare varierar kraftigt beroende på skola och del av landet. Landsbygd och småkommuner missgynnas när lärarbristen ökar.
Marknaden får spelplanen att luta, som Johan Enfeldt pedagogiskt visar i sin bok Vad får du för skolpengen (Atlas). Det är varken rättvist eller effektivt.
I Danmark minskade avhoppen och antalet studenter med toppbetyg som sökte lärarutbildningen ökade kraftigt när intagningskraven skärptes
Det handlar inte om skolor i »utsatta områden« utan om ett helt land som tippar.
De som skyller på kommunaliseringen underlåter att redovisa att kommunerna inte har rådighet över sina skolor. Makten hamnade hos de privata skolbolagen när de så önskar. Därmed innebär ett förstatligande bara en förflyttning av den som betalar fakturorna.
Låt oss leka med tanken att Kirunaskolorna istället legat i en region i Frankrike.
Här hade situationen inte uppstått. För till skillnad från Sverige har Frankrike hållit fast vid den administrativa organisation som gällt sedan revolutionen 1789. Där råder staten över utbildning, undervisning och lärarresurser via Ministeriet för utbildning, högre undervisning och forskning, och dess regionala organisation, 30 academiés som är placerade ute i landet.
Departement och kommuner ansvarar för lokaler, läromedel samt förskoleverksamhet.
Efter examen anställs läraren av en académie med placering vid viss skola. Om en lärare vill byta skola får hen ansöka om det hos den egna académien. Omplaceringen sköts av de mäktiga, statliga inspektörerna.
Årets Nobelpristagare i litteratur, den franska författaren Annie Ernaux, inleder sin självbiografiska bok La Place (Min far) just med sin egen examination till »professeur titulaire« för att beskriva denna statusmarkör.
Det är smått overkligt att inse att det franska systemet, bortsett från lärarnas möjlighet att byta jobb, inte är helt olikt hur det fungerade här ända fram till början av 1990-talet. Då såg Skolöverstyrelsen, SÖ, till att resurser och även lärare fördelades till skolorna efter skolans förutsättningar och behov.
Faktiskt fungerade allting väldigt bra, jämfört med idag. Både för resultat, likvärdighet och jämn fördelning av kunskaperna.
Enfeldt påminner i boken om att det är vissa samhällsklassers barn som drabbades och drabbas:
Den liberale skolpionjären Fridtjuv Berg noterade redan 1883 att ingen skola blir för alla »så länge staten fortsätter att upprätthålla rikare utrustade parallellskolor som täfla med folkskolan samt undanrycka henne dessa samhällsklassers barn och därmed tillika så godt som hela deras intresse för folkskolans höjande.» Det viktigaste var att inrätta skolan så att den »drager förmågor till lärare- och lärarinnekallet.«
Tvärtemot vad man kan tro är skärpta krav en framgångsväg när som nu en tredjedel hoppar av redan första året. I Danmark minskade avhoppen och antalet studenter med toppbetyg som sökte lärarutbildningen ökade kraftigt när intagningskraven skärptes.
Att alltihop bryter mot Skollagens 9:e paragraf om att »utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas« säger sig självt. Men lagen är en målsättningslag där sanktioner saknas. Orättvisor kan pågå utan åtgärd.
Den som undrar hur skolor utan lärare ska locka människor att flytta till trakterna där den gröna omställningens fabriker finns får fortsätta undra.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
