Blockpolitikens fångar

Jag minns fortfarande folkpartiledaren Bengt Westerberg när han efter valet 1991 förklarade att han inte tänkte sätta sig i en borgerlig regering som förhandlade med främlingsfientliga Ny demokrati.

Trots det blev det en borgerlig minoritetsregering som på våren efter valet förhandlade under familjära former hemma hos statsminister Carl Bildt på Karlavägen, med dottern Gunnel Blanceflor i knät på Ian Wachtmeister. Ett halvår senare, under den stora valutastormen, blev det efter tjat från Socialdemokraterna – som Bildt i det längsta försökte ignorera – en stor krisuppgörelse över blockgränsen.

Vad lär vi oss av detta? Att blockpolitiken fördummar och försvårar rationella beslut. Att utfästelser om att aldrig röra vid somliga andra partier ens med tång kan visa sig förhastade. Att Moderaterna ofta är arroganta och tror att de kan köra ett eget race, fast matematiken talar emot det.

Så var det 1992 och så tycks det vara också i dag, i statsminister Fredrik Reinfeldts värld.

Förra valperioden hade de borgerliga en tydlig agenda och egen majoritet. Försämringar i a-kassan och sjukförsäkringen skulle baxas igenom. Reinfeldt behövde inte lyssna på andra. Det blev inte ens blocköverskridande överenskommelser om försvaret och energin, som är brukligt. Och när den förre statsministern Ingvar Carlsson kom med en invit om att hantera finanskrisen tillsammans blev han bryskt avsnoppad.

Nu har Reinfeldt inte längre egen majoritet och inga vallöften som måste infrias. Det borde vara läge för större öppenhet. Trots det tycks den gamla arrogansen inte ha mildrats.

Statsministern har visserligen sagt att hans mål är ”breda och ansvarsfulla lösningar” och att han vill föra ”löpande” samtal med oppositionen. Men miljöpartister som Svenska Dagbladet nyligen intervjuade har av detta inte märkt ett smack. Socialministerns förslag om att något litet mildra effekterna av omläggningen av sjukförsäkringen lades till exempel fram utan minsta försök att förankra hos oppositionen.

Samtidigt är det inte så lätt. Varje koalitionsregerings förbannelse är de hårt sammantvinnade kompromisserna mellan partierna, där allt riskerar att falla i bitar om man tar in andras synpunkter.

Småpartierna lider mest av att vara blockpolitikens fångar. De kan inte göra som Centerpartiet och Kristdemokraterna i Örebro kommun, som lämnade Moderaterna och Folkpartiet bakom sig och nu regerar med Socialdemokraterna. Men ska Reinfeldt och hans regering inte tappa ytterligare fart bör han ta ett initiativ, visa mer av den ödmjukhet som den parlamentariska situationen kräver. Partiledardebatten i dag borde vara ett bra tillfälle.