Storbritanniens framtid är kantad av svårartade partipolitiska spänningar. Krav på en »hård brexit« hörs från båda politiska lägren, men vad en »hård brexit« betyder är de inte överens om, skriver Göran Färm, före detta Europaparlamentariker (S).
Debatten rasar het om brexit i Storbritannien, och i resten av Europa. Nu handlar den dock inte bara om själva brexit och eventuella, föga realistiska, framtidsdrömmar om att kunna reversera hela processen. Nu handlar debatten mer och mer om det förenade kungadömets egen framtid.
Bland Tories rasar nu debatten het. Oppositionen mot May vill ha en tuff »hard Brexit« och ser i spåren av detta framför sig ett Storbritannien som återtar de investeringar som går förlorade på grund av EU-utträdet, genom massiva avregleringar och skattesänkningar. Ett den nyliberala högerns show-case.
Den brittiska pressen frossar i blodbemängda beskrivningar av den strid som nu rasar om Tory-partiets framtid mellan Theresa Mays mer moderata vänner och Boris Johnsons mer högerradikala, och än värre, Jacob Rees-Moggs rent reaktionära. Då handlar det inte bara om ekonomi, då står aborträtt med mera också på spel.
Den nyliberala högerns idé om Storbritannien som ett skatteparadis kan nog vara möjlig.
En liknande debatt förs nu även på vänstersidan, inom Labourpartiet. Partiledaren Corbyn och hans entusiastiska anhängare inom den så kallade Momentum-rörelsen rensar nu friskt ut mera mittenorienterade motståndare. Vi ska komma ihåg att det i den brittiska tvåpartimodellen inte finns något vänsterparti, nästan alla de som i Sverige skulle ha röstat (V) finns i Labour. Stödda av diverse marxistiska akademiker, till exempel Samir Amin, lanserar man allt oftare idén om en »progressiv brexit« eller till och med en »progressiv nationalism«.
Idén är att man utanför EU skulle kunna driva en mer expansiv ekonomisk politik byggd på omfattande offentliga investeringar, och en mer progressiv arbetsmarknadspolitik än EU:s, som man säger, nyliberala.
Tankegodset påminner oroande mycket om Mitterrands försök att bekämpa stagflationskrisen i början av 80-talet med nationaliseringar, höjda löner och pensioner m.m., viket slutade i en stor smäll och åtstramningspolitik.
Den nyliberala högerns idé om Storbritannien som ett skatteparadis kan nog vara möjlig. Kapitalismen är stark och med tillräckligt stora fördelar kan säkert en hel del investerare känna sig lockade.
Den radikala vänsterns idé är nog däremot omöjlig. Man underskattar våldsamt Storbritanniens omvärldsberoende, oavsett om man är med i EU eller inte. En expansiv nationell ekonomisk politik kommer oundvikligen att läcka ut till omvärlden och generera underskott i bytesbalansen. En expansiv politik som bygger på att staten lånar till investeringar kommer oundvikligen att skapa budgetunderskott som driver upp räntorna och så vidare. Det har den haltande brittiska ekonomin inte råd med.
Frågan nu är väl närmast vad alla de gör som inte vill gå hard Brexit-radikaliseringens väg, åt höger eller vänster. Theresa May och hennes mera moderata tories och deras supporters i näringslivet, vad gör de nu? Skulle de svälja en högerreaktionär protektionism, helt i strid med sina övertygelser? Vad gör liberalerna? Och vad gör alla de parlamentsledamöter inom Labour som inte tror på Corbyns väg? Vad gör Londons omsusade borgmästare Sadiq Khan som heller inte vill gå Corbyns väg?
Det skulle inte förvåna om vi får se svårartade partipolitiska spänningar, som kanske kan leda till såväl partisplittring som ny kraftsamling i mitten bland dem som vill se ett soft-Brexit, fortsatt frihandel eller allra helst – inget brexit alls.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
