Blottlagd auktoritär människosyn

SÖNDAGSKRÖNIKAN Barn är inte till för att stillsamt behaga oss vuxna och framför allt inte för att disciplineras in i vår värld, skriver Veronica Palm.

Kontrollera att alla ljusen i luciakronan fungerar. Leta fram tomtepyjamas och hoppas att den inte är urvuxen. Stryka lucialinne och hitta glitter att ha runt magen, då det röda bandet försvann förra året.

Idag är en stressig dag för landets småbarnsfamiljer. Men nog är det värt för att få se en brokig skara sjunga tipptapp samtidigt som de slickar på tärnljusen. Overallernas reflexband skimrar starkare än ljuskronorna. Någon tröttnar och sätter sig ner. En annan tar i från tårna i den enda strof av sången han kommer ihåg.

Kanske är ett luciatåg på en förskolegård den bästa bilden av Sveriges syn på barn. Barn är inte till för att stillsamt behaga oss vuxna och framför allt inte för att disciplineras in i vår värld.

Sverige har en lång tradition av en positiv syn på barn, allt sedan Ellen Key utropade 1900-talet till Barnets århundrade. Som första land i världen förbjöd Sverige barnaga 1979 och tio år senare var vi först med att ratificera FN:s barnkonvention. Succesivt har barns rättigheter stärkts. Den gemensamma synen på barn är att de är egna individer med unika rättigheter – inte föräldrarnas ägodel.

Jag var inte den enda som i veckan reagerade på Dagens Nyheters stora intervju med Barbara Bergström, grundare av Internationella Engelska skolan (IES). Helt utan takt och ton tar hon sig igenom det långa reportaget.

Under rubriken ”Friskolorna har gjort henne till miljardär” poserar Bergström i glänsande dräkt, som av en karikatyr av en överklasskvinna. Hela intervjun är fullkomligt översållad av häpnadsväckande uttalanden. Som när hon torkar av händerna på fotografens tröja för att hon tycker att fläktarna för handtork inne på toaletten är ”skräniga.” Eller när hon bemöter kritik mot friskolorna med att ”Det är bullshit.”

Personkulten hon odlar runt sig själv är också värd att uppmärksamma. Vissa kan säkert tycka att det är befriande att våga bryta mot Jantelagen. Jag tycker det är mest smaklöst att till exempel ha ett inglasat porträtt av sig själv på varje skola. Lite väl mycket Nordkorea för min smak.

En vuxen kvinna tar sig alltså rätten att mitt i en skolkorridor kommentera och disciplinera en flickas utseende.

Mest anmärkningsvärt är ändå när hon beskriver syftet. ”Internationella engelska skolan skulle återupprätta den vuxna auktoriteten i skolan. Barn är inte goda av naturen, menade Bergström.” Det är en stark kontrast till det hundraåriga arbete som gjort att Sverige är ett av världens bästa länder att vara barn i. Snarare är det att se barn som ting som vuxenvärlden med auktoritet måste formaom.

Inte konstigt att någon med den människosynen också reagerar så här: ”I matsalen pekar Barbara Bergström ut en flicka som enligt henne bär alltför urringad topp. Hon informerar rektorn som lovar att prata med flickan om överträdelsen.” Häpnadsväckande. Som om inte unga tjejer idag har nog med krav på hur de ska se ut.

En vuxen kvinna tar sig alltså rätten att mitt i en skolkorridor kommentera och disciplinera en flickas utseende. Det är inget annat än fel. Helt fel. Dessutom sexualiserar hon flickans klädsel utifrån sina egna värderingar om vad som är rätt. Ett övergrepp som snuddar vid det gamla ”Du får väl skylla sig själv om du blir våldtagen/ofredad när du klär dig så.”

De 981 miljonerna Barbara Bergström tjänat på IES är nog för att undra hur vi kan tillåta det här systemet. Till det kommer den människosyn som blottas. Den gamla auktoritära synen på barn är djupt problematisk. Den skadar de barn som drabbas, men om den tillåts få fäste i skolan så skadar den hela samhället.

Skolan ska istället präglas av en tro på varje barns förmåga och en ambition att frigöra den – att få varje barn att nå sina drömmar. Kanske till och med nå längre än de vågade drömma.

Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”.