Utrikesdepartementets arbete har havererat. Det är följden av en politik som kombinerat aggressiv retorik med intellektuell tomhet, skriver Bo Göransson, fd generaldirektör Sida.
”Ett departement på väg mot kollaps”. Så beskrivs läget på UD efter sju år under Gunilla Carlsson. Det var inte oväntat, situationen är väl känd. Det är följden av en politik som kombinerat aggressiv retorik med intellektuell tomhet.
Moderaterna fick biståndsministerposten i alliansregeringen och biståndsministern Gunilla Carlsson upptäckte snart att Sveriges bistånd hade högt anseende i omvärlden. Regeringen sade inledningsvis att de inte hade några nya prioriteringar; demokrati och jämställdhet dög bra. Men insikten att de inte hade någon egen politik skavde.
Lösningen blev att satsa på administrativa förändringar i Sverige. Dessa framställdes som genomgripande reformer och framgångsrika stordåd.
Regeringens egen presentation av sitt fögderi är att de jobbat med tre områden:
- ”Koncentration till färre länder”. ”Vi ska gå från 70 till drygt 30” var onelinern. Det blev en tumme. Ett antal länder föll bort, ett antal tillkom.
- ”Bättre styrning av verksamheten”. Det blev ett moln av signaler. Styrningen har fått kritik av OECD och Statskontoret för att vara ”svår att överblicka” och för att ”försvåra prioriteringar”. Personalpolitiken blev en katastrof: Sidachefen flyttades. En ny handplockad chef fick sparken efter ett år. Utvärderingsorganisationen Sadev lades ned och den nyrekryterade chefen fick sluta. Swedfund har varit utan chef i två år.
- ”Fokus på resultat”. Ingen kan invända mot det. Och ingen har gjort det varken förr eller senare.
Senare framkom att en huvuduppgift var att ”tämja särintressena”. Med särintressen menas de som är engagerade i utvecklingssamarbete eller argumenterar mot orättvisorna i dagens värld. De skulle kväsas genom att minska anslag till deras informationsverksamhet och hålla dem utanför alla beslutsprocesser.
Men det fanns en uppgift till: Att misskreditera verksamheten.
Carlsson har målmedvetet spelat på fördomar som finns kring biståndet. Att ”det finns inga resultat”, att ”bistånd leder till korruption” och att ”miljarderna rullar utan att någon vet vart”.
I stället för att förklara hur biståndet fungerar, vad biståndet gör, har hon gjort dessa fördomar till utgångspunkter för sitt arbete.
Att styra en verksamhet utan en tydlig politik är som att navigera utan kompass och karta. Resultatet blir förödande. Den ena dagen kan budgetstöd förkastas, nästa dag accepteras. Biståndet till länder i Latinamerika kan ena dagen planeras långsiktigt, nästa dag läggas ned. Biståndet till Kina kan i samma intervju beskrivas på tre olika sätt (vi avvecklar, vi utvecklar, vi behåller).
En Timbrodebattör menar att ministern har en schizofren inställning till sin verksamhet – å ena sidan ska hon stå upp för den, samtidigt bedriver hon skyttegravskrig mot den.
Språk och perspektiv förvrängs. Ett framsteg är ett bakslag, en motgång en framgång. Det går nu bra för en rad fattiga länder, som också fått stort bistånd.
Då uttrycker regeringen det så här: ”Är det inte snarare tillväxt, resultatet av en fri marknadsekonomi, bättre utbildning och ökad handel – och inte biståndet – som ligger till grund för den positiva utvecklingen? Med andra ord, det är tillväxt som är grunden för tillväxt; utbildning har varit viktigt, liksom förmågan att handla. Men tro inte att biståndet har haft sitt finger med i den leken, det har ägnat sig åt annat. Oklart vad.
Alla som är insatta har länge vetat att politiken havererat. Nu visar det sig att kollapsen även gäller ministerns egen organisation. Konsultrapporten inifrån UD är skrämmande läsning. Den visar konkret effekterna av bristen på politisk vilja. Tjänstemännen anser att
”det mest var den första mandatperiodens inriktning på ordning och reda, strategier och landfokus som var klart – det övriga kring innehållet i politiken var och upplevdes alltjämt otydligt.”
Flera menade också
”att frågor om transparens och landfokus är lätta att vara överens om men att det blir svårare när man kommer ner till vilka länder/områden man ska prioritera eller inte. Från ledningens sida fann man det bekymmersamt att så lite substans och inspel kom från tjänstemännen i just sådana frågor.”
Konsulterna skriver om ”den omvända rollfördelningen”: Politikerna handlägger och anklagar tjänstemännen för att de inte kommer med policy.
Resultatet är dystert: En omvärld där vi varken syns eller hörs. Regeringar, näringsliv, internationella institutioner, frivilligorganisationer är alla eniga – Sveriges röst har tystnat. Vi vill ingenting. Mycket av vår goodwill är borta.
Men det är värre än så: De som i praktiken ska ta ansvar och driva verksamheten – använda de miljarder som svenska folket sätter av för bistånd – är demoraliserade, stukade och misstänkliggjorda, för att använda konsulternas beskrivning. Det är en gigantisk kapitalförstöring som pågår.
Med en mer intresserad offentlig debatt, aktivare politiska partier, folkrörelser som öppet vågar tala ut, hade ministerns okunniga och ihärdiga biståndskritik inte mött applåder utan avslöjats.
Bo Göransson, fd generaldirektör Sida
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
