Bo Göransson: Sydafrikas utmaningar växer

Sydafrika efter Mandela. Eller Landet Annorlunda. Bo Göransson, f.d. generaldirektör Sida, om Sydafrikas politiska utsikter.

Utanför sjukhuset i Pretoria där Nelson Mandela vårdas i slutskedet av sitt liv har den mediala bevakningen minskat i augusti. Två sydafrikanska tv-team sitter vid hopfällbara bord bredvid sina bilar, tittar på sina datorer och småpratar. Området utanför är fullt med affischer, vykort och posters, alla med hälsningar till Mandela med förhoppning om bättring.

Sydafrika väntar.

Mandelas levnadsbana och personlighet är unik. Och hans roll som nationell och internationell ikon har fortsatt att växa sedan han avslutat sin aktiva gärning och lämnat offentligheten.

Men Sydafrika är unikt i många andra avseenden. Det är landet annorlunda i Afrika.

Inte genom storleken av sin ekonomi, vilket nästan alltid brukar betonas. BNP per capita är visserligen sex gånger större än snittet i Afrika, men inte högre än andra medelinkomstländer på kontinenten. Omkring 90 procent av befolkningen kan läsa och alla barn går i skola, men dessa framsteg gäller för många länder i Afrika. Kvaliteten är usel, men även det gäller alla.

Det som särskiljer Sydafrika på kontinenten är vad människor ägnar sig åt. Jordbruket står för 3–4 procent av BNP och andelen sjunker för varje år. Industrins andel sjunker snabbt och ligger nu kring 30 procent. Olika servicenäringar ökar och svarar nu för två tredjedelar av produktionen.

Denna profil fanns redan när apartheid föll samman i början av 1990-talet, och den har förstärkts. Den har präglat inriktningen av den politik som förts. I många afrikanska länder var landfrågan central vid frigörelsen. I Kenya tog de nya makthavarna över mycket av kolonialherrarnas ägor, mot olika former av ersättning. I Zimbabwe har övertagandet skett bryskt men med samma syfte, att ge makt och mark till de nya ledarna.

I Sydafrika var industri och gruvnäring viktigare och politiken har syftat till att skapa möjlighet för svarta att engagera sig som ägare av företag och som företagare. I samtliga fall har ett resultat varit att de nya makthavarna kunnat berika sig, genom att förena politisk makt och hegemoni med ekonomisk.

Sydafrika är unikt också genom sin låga befolkningstillväxt, en dryg procent per år, och sin låga förväntade livslängd, 53 år. Det är en kombination av effekten av hiv/aids och förändrad demografi, fler tidigt döda och mindre antal födslar per kvinna. Sydafrika är också unikt genom att ha gått från pariastämpel för brist på agerande för att bromsa hiv, till att nu hållas fram som ett föredöme.

Men det kanske mest utmärkande är Sydafrikas extrema brist på jämlikhet. Håll i er: De tio procent med högst inkomst har 60 procent av landets inkomster. De tio procent med lägst inkomst har 0,5.

Arbete är nyckeln. Här är misslyckandet monumentalt, nästan var tredje sydafrikan är arbetslös. Situationen har gjorts uthärdlig genom statliga bidrag och pensioner. Resultatet är att alla trots allt fått det, åtminstone marginellt, bättre sedan 1995. Utan de sociala stöden hade 40 procent av Sydafrikas befolkning fått minskade inkomster.

Mandelas presidentperiod inriktades på försoning, förtroende och förening – inte ekonomisk utjämning. För såväl efterträdaren Mbeki som den nuvarande presidenten Zuma har omtanken om investeringar och tillgång till internationellt kapital vägt tungt. Händelserna vid gruvan i Marikana för ett år sedan visade situationen i blixtljus. Gruvägarna var totalt oförstående inför missnöjet, facket värnade de sina, regeringen skickade in polis. 34 gruvarbetare sköts ihjäl. Många ställde frågan vad som egentligen förändrats under de senaste 20 åren.

Mot denna bakgrund är det lätt att förstå att det finns ett stort missnöje i Sydafrika med ANC. ANC ledde och vann kampen mot apartheid. Rörelsens retorik handlar om rättvisa, utveckling och fördelning, men människor märker det inte i sin vardag. Många känner sig svikna och det talas vitt och brett om ledarnas korruption. Pressen är frispråkig och det är ingen brist på information om skumma affärer.

Mönstret går igen från andra befrielser. En revolutionär rörelse klarar inte av övergången till politiskt parti utan rider på entusiasmen och förtroendet från den tidigare rollen. Men nya generationer har inte samma känslosamma relation till de ursprungliga ledarna utan ser till resultat, inte historia. Många säger: ”ANC har stannat för länge, de har blivit bekväma och korrupta. De tar makten för given.”

ANC:s räddning är att oppositionen är svag. DA, Democratic Alliance, har sitt fäste i Kapstaden och tycks vinna anhängare, men har svårt att få nationell acceptans. De är fortfarande förknippade med vitt styre och vita väljare. Det nya partiet Agang, lett av Mamphela Ramphele, uppfattas som seriöst men ges små chanser i avsaknad av en stark partiapparat. Julius Malema, tidigare ungdomsledare inom ANC, kan säkert dra en del röster till sitt nya parti, men uppfattas inte som seriös. Och det är svårt att attackera President Zuma från populisthållet, det blir trångt där.

ANC kommer säkert att fortsätta att dominera sydafrikansk politik. Frågan är hur länge Zuma sitter kvar. Hans ämbetsperiod följer inte de allmänna valen eftersom presidenten utses av parlamentet. Det är därför uppenbart att han fortfarande har stöd av partiet. Han har stöd bland de fattiga med sin folkliga framtoning medan medelklassen ibland tycks skämmas över sin president.

En föga visionär, men kanske realistisk, förhoppning är att ANC får sig en rejäl minnesbeta och hemläxa. Sydafrika behöver mindre av retorik och mer av reformpolitik inriktad på att vidga livschanserna för kommande generationer, inte minst bättre skolor och ökade möjligheter till arbete.

Slutligen, Sydafrika är unikt också genom att stolt och envetet hålla fast vid att Regnbågslandet är ett samhälle för alla. Som en taxichaufför i Johannesburg uttryckte det: ”När Mandela dör kommer vi att bli mycket sorgsna. Men det kommer inte att bli oro eller våld. Inte i det här landet.”

Bo Göransson, f.d. generaldirektör Sida