På 1970-talet uppstod högerpopulistiska partier i våra nordiska grannländer. Men inte i Sverige. Frågan är varför? Svaret är kanske kort och gott: Gösta Bohman.
Lars Tobisson, själv moderat partisekreterare under den här epoken, framhåller i ”Gösta Bohman. Ett porträtt av en partiledare” (Atlantis), att han lyckades ”förebygga uppkomsten av någon motsvarighet till de högerpopulistiska partier som vid denna tid uppstod i våra nordiska grannländer”.
Bohman blev partiledare under tumultartade former 1970. Högern var då i djup kris. Marginaliserat av tidsandan. Han var något av en borgerlig frifräsare och inte riktigt insvuren i högerns partikader. På en gång sinnebilden för överklassens Östermalm och samtidigt ett slags borgerlig folktribun. Likt en självägande odalbonde gjorde han Sundskär i Stockholms skärgård till ett befriat territorium. Där poserade Bohman med kniven i livremmen och utmanade den socialdemokratiska övermakten. 1979 tog han strid mot ”överbyråkratiseringen” och för att enligt gammal skärgårdshävd få tömma sitt torrdass i naturen.
Men Bohman var en besvärlig jäkel även för moderaterna, vilket Tobisson relativt öppenhjärtigt beskriver. Exempelvis la han in sitt veto mot att företrädaren Yngve Holmbergs porträtt målades, vilket traditionen föreskrev. En rätt remarkabel småsinthet. Han vägrade först att avgå efter att ha lyssnat på den utpekade efterträdaren Ulf Adelsohn.
Populistiskt lagda politiker tenderar att uttrycka sig på ett politiskt inkorrekt sätt. Och Bohman trampade i klaveret både en och två gånger. Hans kvinnosyn platsade redan då i Antikrundan. Kvinnliga moderata riksdagsledamöter tvingades först ta sig igenom ”flörtvallen”, innan de kunde föra ett politiskt samtal. Han sa att cykla är ”farligare än kärnkraft”. Och att människor i tredje världen kunde vara lyckliga även om dom bodde i plåtskjul och åt bananer.
Själv gjorde jag en intervju med Bohman inför valet 1991. Då hade Carl Bildt och Bengt Westerberg precis ingått en allians. Han bara väste irriterat: ”det kommer aldrig att gå, dom är ju socialister dom där folkpartisterna”. Det var mer fart och fläkt innan spinndoktorerna tog över.
Bohman blev paradoxalt nog en ikon för ungmoderaterna. Trots sin konservatism banade han väg för den liberala revolten i vårt land. Moderaternas röstandel fördubblades under hans partiledarskap. Därför stod nog partiet ut med en hel del. Underrubriken på Tove Lifvendahls pamflett om Bohman på Timbro från år 2000 löd: ”Hjälten och myten”. Annars har det varit tunnsått med böcker om Gösta Bohman. Även från moderat håll. Vilket väl säger en del.
Bohmans instinkt var alltid att bevaka högerflanken. Om Socialdemokraterna närmade sig Moderaterna skulle högern flytta sig ännu längre högerut. Fredrik Reinfeldt har nu definitivt kasserat Bohmans gamla teorem.
I stället har Sverigedemokraterna etablerat sig i en ny politisk yta, som Bohman på sin tid blockerade och Ny demokrati misslyckades att fylla. Nu betraktar vi Jimmy Åkessons framfart i svensk politik. Då kan man nästan lite nostalgiskt sakna Gösta Bohman. Det säger nog mer om vår tid än om hans.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
