Bojkotta kulturkriget

Kolumnen Man ska undvika att utkämpa sin motståndares politiska konflikter. Det kan bli särskilt betydelsefullt inför valet 2022, skriver Jonas Sjöstedt.

Astrid Lindgren myntade en hel rad fina citat. En av mina favoriter är ”Tänk om det blev krig och ingen gick dit”. Det finns något väldigt vackert i den bilden.
Historien är dessvärre full av krig och konflikter som arbetare och bönder fått utkämpa för sina kungar och generaler utan att själva ha något intresse av dem. Det är ingen slump att en av Internationalens verser, som numera sällan sjungs, handlar om att ”för furstars lögner har vi slagits”.
Genom historien finns också berättelserna om myterierna, ordervägran och krigströtthet. Den svenska arbetarrörelsen kan se tillbaka på motståndet mot att starta krig mot Norge vid unionsupplösningen 1905 med stolthet. Det var ju för väl att svenskar och norrmän inte började skjuta på varandra då.

Bilden har sina paralleller inom politiken. Man ska undvika att utkämpa sin motståndares politiska konflikter. Den som väljer ämnet för debatten har större möjligheter att vinna den. Varje valrörelse är en brottningsmatch om vilka frågor som anses viktiga och som står i fokus. Det kan bli särskilt betydelsefullt inför valet 2022.

SD, M, KD och numera även L vill inte bara att migration och kriminalitet ska stå i centrum för den politiska debatten, de älskar också kulturkriget.
Det följer ett internationellt mönster från den nya höger där gränserna mellan rasister och konservativa allt mer suddats ut. Istället för en motsättning som handlar om klass, välfärd och jämlikhet vill de måla upp en motsättning mellan ”vanligt folk” och en verklighetsfrånvänd ”vänster” som bara bryr sig om perifera frågor och hotar traditionella värderingar.
Ju konstigare saker man kan förknippa med denna ”vänster”, desto bättre för högern. Folkmajoriteten som gillar att grilla på fredagen och behöver köra bil till jobbet ställs mot ett gäng privilegierade surdegsbakande identitetspolitiker på Södermalm. Så kan de högerpolitiker vars politik konsekvent gynnar de rikaste och som genomför impopulära privatiseringar förvandla sig till småfolkets försvarare.

Det mediala intresset för klimatinvesteringar, otrygga jobb och misslyckade privatiseringar verkade inte kittla redaktionerna på samma sätt som de blåbruna favoritfrågorna.

Mönstret är tydligt. Sverigedemokrater och kristdemokrater går till storms mot menskonst. Jag har sett det upprepade gånger. Men jag har faktiskt aldrig sett någon till vänster som varit särskilt intresserad av frågan.
Moderata riksdagsledamöter och kommunpolitiker gör allt för att få igång en debatt om en hbtq-staty i form av en enhörning i Malmö, den sätts i motsatsställning till att lösa de flesta grundläggande samhällsproblem, lite oklart hur.
Slöjors användning är ett favoritområde för debatten i en tid då den rasistiska udden ofta riktas mot invandrare med muslimsk tro. Vänstern som står för konstnärlig frihet, gillar hbtq-rättigheter och försvarar religionsfrihet ska provoceras till ännu en debatt i de blåbrunas kulturkrig. Alltför ofta lyckas det. Det är så här de blåbruna vill att valrörelsen ska se ut, kulturkrig som komplement till en valdebatt om migration och kriminalitet.

Men för att det ska få någon fart måste vänstern delta. Annars blir ju inte bilden av en elitistisk vänster som står långt från vanligt folk så trovärdig. När jag var ordförande för Vänsterpartiet tyckte jag ofta att det var frustrerande.
Jag ville debattera ekonomisk jämlikhet, vinster i välfärden, bostadsbrist, klimatkris och otrygga jobb. Debatter om menskonst och enhörningsstatyer tackade jag nej till. Men det mediala intresset för klimatinvesteringar, otrygga jobb och misslyckade privatiseringar var ofta begränsat, det verkade inte kittla redaktionerna på samma sätt som de blåbruna favoritfrågorna.
Vi har idag den lätt bisarra situationen att de blåbruna fokuserar på skruvad identitetspolitik OCH beskyller vänstern för att vara identitetspolitisk. Samtidigt som vänstern försöker få genomslag för debatter om klimatfrågan och vårt samhälles grundläggande sociala och ekonomiska utmaningar.
I partiledardebatterna är det Nooshi Dadgostar som försöker leda in debatten på marknadshyror, vinster i välfärden och ekonomiska klyftor samtidigt som högern gör allt för att debatten ska handla om något annat.

De blåbruna fokuserar på identitetspolitik och symbolfrågor samtidigt som de skriker högt om att det är vänstern som gör det. Det är en strategi som använts framgångsrikt av blåbruna krafter i många länder, se bara på de debatter som makten i Ungern och Polen driver eller vilka frågor som Trump eller Salvini försöker hålla igång. Det har tydliga likheter med de svenska blåbruna. Udden riktas mot muslimerna, feministerna, bögarna och de som gillar konstig konst.

Men strategin har också sina svagheter. Traditionellt har högern fokuserat på frågor om skatter och företagande. Nu är högern närmast frånvarande i debatten om den ekonomiska politiken. I klimatpolitiken har de blåbruna inget att bidra med förutom långa inlägg för den kärnkraft som snabbt konkurreras ut av förnybar energi som är billigare och byggs ut på kortare tid.
Deras stöd för de extrema privatiseringarna i välfärden har inte förankring bland deras egna väljare. Inga demonstrationståg samlas för marknadshyror eller fler otrygga jobb. Socialdemokraterna genomför dessutom flera av högerns favoritreformer med borttagen värnskatt, attacker på anställningstryggheten och ”fri” hyressättning. Konfliktlinjen minskar och blir otydlig. Kvar finns kulturkriget, migrationen och kriminaliteten.

Det har varit fascinerande och deprimerande att se hur snabbt sammanfogningen i ett blåbrunt block har skett. Kristdemokrater och moderater låter allt oftare som sverigedemokrater. Bland partiernas provokatörer och debattörer på sociala medier har språkbruket och samhällsbeskrivningen blivit allt mer likartad mellan företrädarna för de tre partierna.
I SD:s grundläggande rasistiska idévärld har inget förändrats, där är det istället högern som har närmat sig dem. Partiet har inte bara historiska rötter i nazism och fascism, fascismens idéstrukturer och beskrivning av politiska konflikter är levande bland många av partiets medlemmar.

I den ekonomiska politiken är SD allt fastare förankrade på högerkanten och under tydligt inflytande från arbetsgivarnas olika organisationer. Det är inte självklart. I länder som Danmark och Frankrike har Danskt Folkeparti och Le Pen ibland intagit vänsterpositioner för att försöka locka arbetarväljare.
Men i Sverige vill SD privatisera välfärden, införa marknadshyror och slå sönder LAS. Sammansmältningen till ett blåbrunt block har varit ömsesidig, men partierna har rört sig i olika frågor. Jag vet att många till höger ogillar att beskrivas som en del av ett blåbrunt block, men det är en helt rimlig och korrekt benämning. Lika sann som att SD är ett rasistiskt parti.

Om valet handlar om de blåbrunas favoritfrågor så är det nyckeln till valframgång. Om det handlar om klimatet, vinster i välfärden, otrygga jobb och ekonomisk ojämlikhet så kommer de att få det svårt. Socialdemokraterna har några utmaningar framför sig. De kommer säkert att försöka gå till storms mot vinster i välfärden och ojämlikheten i valrörelsen 2022, men trovärdigheten blir låg när de samtidigt genomför stora delar av högerns program.
Dessutom vet alla att även om Socialdemokraterna talar emot privatiseringar av välfärden och ekonomiska klyftor i valrörelsen så kan de skriva på ett avtal om att göra precis tvärtom efter valet, så som skedde i januari 2019. Socialdemokraterna har ytterligare en utmaning. De framställer sig som garanten mot Sverigedemokraterna och deras politik samtidigt som de godtar bilden av att migrationen är för stor och måste stramas åt ytterligare, detta trots att politiken redan lagts om.

Detta ger Vänsterpartiet ett särskilt ansvar inför valrörelsen. Ett ansvar att ge svar och föra fram politiska förlag i frågor som den höga långtidsarbetslösheten, att äntligen begränsa vinsterna i välfärden och klimatet. Ett ansvar att inte låta sig provoceras av de blåbrunas symbolfrågor och nidbilder och istället föra debatten från enhörningar till väsentligheter. Ett starkare vänsterparti kommer att behövas för att ett nytt rödgrönt alternativ efter 2022 ska kunna få igenom en statsbudget och styra. Ett direkt inflytande från vänster är det enda som kan få regeringspolitiken att svänga.

Så när högern kallar till kulturkrig om menskonst och enhörningar, gå inte dit. Bjud istället in dem på en debatt om klimat, otrygga jobb och marknadshyror.

Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.