gästkrönika Tjugo tusen ton toxiskt svenskt gruvavfall lagras sedan 80-talet i norra Chile. Där har det ställt till stora bekymmer för de som lever intill avfallshögarna. Men eventuella brott anses preskriberade. Hur kunde vi ställa upp på detta, undrar Maria-Pilar Reyes.
Den som ännu inte sett dokumentärfilmen ARICA bör se den och sen fråga sig: vill jag ställa upp på det här? Jag tror att de flesta människor i Sverige svarar nej på frågan. En fråga som nästan ingen har fått chansen att ställa sig eftersom det miljömässiga och mänskliga brottet som filmen skildrar uppdagades först flera år efteråt.
Gruvföretaget Boliden förhandlade i mitten av 80 talet med det chilenska företaget Promel om att cirka 20 tusen ton mycket toxiskt gruvavfall från Bolidens verksamhet utanför Skellefteå skulle fraktas till och lagras i norra Chile, intill det som planerades bli ett bostadsområde för fattiga människor. Boliden brydde sig aldrig om att kontrollera på ett seriöst och kompetent sätt att företaget var trovärdigt och att avfallet togs om hand på rätt sätt.
I över 10 år låg avfallet osanerat- och gör det delvis fortfarande – på en öppen markyta och spreds omkring av de hårda vindarna som är typiska för området, utan att invånarna visste vad det var som låg där. Och utan minsta möjlighet att skydda sig. För barnen i dessa fattiga familjer var detta en samling kullar roliga att leka på. Det de trodde var mörk sand hade dessutom en konsistens som gjorde det lättare än annat material att modellera med, så det tog de gärna tillvara. Efter några år började de fruktansvärda effekterna av att dygnet runt utsättas för gifterna att visa sig.
Boliden kräver nu att dessa fattiga invånare ersätter företaget och driver häxjakt på de jurister som företrädde dem.
Cancerfallen i bostadsområdet intill avfallshögarna ökade lavinartat. I ett kvarter drabbades nästan alla inom en period på 5 – 6 år. Samtidigt förekom missbildningar, missfall och andra åkommor bland gravida, barn och nyfödda i ovanligt hög utsträckning. Undersökande filmare började dokumentera händelsen. Underlaget intresserade några jurister som bestämde sig för att hjälpa de boende att stämma Boliden och begära skadestånd. Rättsprocessen pågick i flera år och till slut valde Högsta domstolen i Sverige att avvisa kraven med motiveringen att det hade gått för lång tid så brottet var preskriberat. Boliden kräver nu att dessa fattiga invånare ersätter företaget med flera miljoner kronor för rättegångskostnader och driver häxjakt på de jurister som företrädde dem.
Det här är en skandal i flera avseenden och med flera bottnar. Dels så var lokalpressens skildring av skandalen när den väl uppdagades, och av rättsprocessen därtill, med få undantag ensidigt till Bolidens fördel. Också att beakta är att under tiden som Sverige tog emot flyktingar från Pinochets diktatur så gjorde Boliden affärer med ett företag som agerade på uppdrag av samma diktatur. Direktfilmade vittnesmål visar att Boliden dessutom inte drar sig för något för att skydda sina intressen och slippa undan ansvar. Men också det svenska rättsväsendets undfallenhet är mild sagt beklämmande, men egentligen skrämmande.
Toxikologer med starka lojalitetsband till den internationella gruvindustrin anlitades av Bolidens försvar som expertvittnen och det accepterades av den svenska domstolen. Målsägandes vittnesmål avfärdades av Bolidens försvar med argument som – om man vill vara snäll – kan benämnas som löjligt långsökta och lågvattenmärke. Det accepterades av den svenska domstolen. Varför?
Men fallet väcker fler väsentliga frågor. Vilka risker medför att skeppa cirka 20 tusen avfall med höga halter av arsenik, kvicksilver och bly från Västerbotten till norra Chile, alltså över längre än halva jordklotet? Vad hade kunnat hända om transporten hade råkat ut för en olycka eller haveri och lasten hade spridit sig okontrollerat någonstans på den långa vägen? Och varför just till Chile, just då, när en brutal diktatur gjorde varje försök från fattiga människor att kräva respekt och skydd för sina mänskliga rättigheter till skäl för att utsätta de för fängelse, tortyr och mord?
Brottet må vara preskriberat juridiskt, men får inte vara det mänskligt och miljömässigt.
Maria-Pilar Reyes är samhällsvetare, MR- och fredsaktivist,
styrelseledamot i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
