Den senaste veckan har dramatiken i Syrien skruvats upp. Oppositionen och demonstranterna ger sig inte, trots att de i stad efter stad möter urskillningslöst militärt våld: tanks, prickskyttar, misshandel och tortyr. Människorättsaktivister inne i landet räknar nu med 1300 döda.
Men draget av dramatik ökar av osäkerheten. Nyhetsrapporteringen bygger på oklara uppgifter och rykten. Ingen vet vad som egentligen händer. När frontreportrarna stängs ute förstår man hur viktigt deras arbete är.
Veckans händelser i staden Jisr al-Shugour, i nordväst nära turkiska gränsen, har blivit en ny symbol för brutalitet och slutenhet. Uppenbarligen har 120 syriska soldater dödats. Först rapporterades hur de skjutits av beväpnade revolutionärer. Men sedan kom andra, och mer sannolika, uppgifter att de vägrat lyda order och avrättats. De senaste dagarna har staden och hela omlandet beskrivits som en belägrad zon där regimen förlorat kontrollen. Flyktingar strömmar nu mot den öppna turkiska gränsen. Med dem kommer berättelserna om vad som skett.
Bilderna på den döda, svårt torterade, 13-åringen Hamza Ali al-Khatib har gett upproret ny vrede. Att städer som Jisr al-Shugour och Hama (65 döda förra helgen) nu hamnat i stormens öga är kanske ingen tillfällighet. När islamister gjorde uppror 1980-82 utsattes samma region för hänsynslös repression. Bara i Hama räknar man med kanske 10 000 döda i massakrerna för snart trettio år sedan. Om minnena tidigare skapade rädsla verkar de nu förvandlats till mod.
Men det syriska upproret ställer också mer obekväma frågor. På vissa platser är intensiteten enorm. Men på andra verkar det tyst, till exempel i Damaskus. Är det så att många medborgare, trots växande avsky för Bashir al-Asad, fortfarande föredrar diktaturen som garant för stabilitet? Syrien är ett myller av minoriteter. För dem är grannlandet Iraks demokrati knappast ett lockande exempel – snarare skräckinjagande.
Förvånansvärt få har diskuterat vad omvärlden kan göra. Men frågan kommer ställas om upproret överlever ytterligare någon vecka. I synnerhet om det på allvar når även Damaskus och den välmående medelklassen strömmar ut på gatorna.
Nato har fullt upp att bomba Tripoli – just nu utan synbarliga politiska resultat. Frankrike och Storbritannien har i veckan visserligen krävt Asads avgång, men en resolution i FN:s säkerhetsråd om att skydda civilbefolkningen med militära insatser är omöjlig. Ryssland och Kina kommer lägga in veto. Ryssland renoverar en gammal flottbas i Syrien med sikte att få använda den, och exporterar dessutom vapen till Damaskus (som betalas via Teheran).
I Libyen var bomber inte bara en räddning, de var också möjliga. Men Syrien är en militär och politisk stormakt i regionen. Inte ens USA kan bomba bort armén från Jisr al-Shugour. Där fungerar bara annat stöd till oppositionen: politiskt, moraliskt, materiellt, tekniskt. På 1990-talet diskuterades livligt och kreativt hur EU skulle kunna ingripa i situationer som den syriska. Men det hela utarmades till en diskussion på generalernas villkor. I Sveriges Radio sitter numera militärexperter och spekulerar om politiska konflikter. Det är häpnadsväckande. Händelserna i Syrien är en möjlighet att återge frågan dess civila och politiska karaktär: Vad kan Europa göra för att skydda civila och stödja demokratiska revolutioner?
Det är lätt att bli dyster när man nu betraktar läget för ”den arabiska våren”. Den krossades i Bahrein, har övergått till bombteknik över Tripoli, fick aldrig fart i Saudiarabien och har hamnat i oklart läge i Jemen.
Men betydelsen har ändå varit avgörande. Gamla demokrater, fackliga aktivister och unga som vill leva fria har funnit varandra. I senaste numret av oundgängliga Middle East Report summerar Mona al-Ghobashy revolutionen i Egypten: ”Den restaurerade politikens mening […] Den gav folket nytt värde genom att göra det synligt i hela dess komplexitet – varken hjältar eller helgon, utan medborgare. Den renoverade statens republikanska grund.”
Vårens mest självkritiska frågor bör riktas till Europa. När de arabiska folken återupprättade politiken och medborgarskapet – det republikanska arvet – kunde Europa bara svara med militär hjälp. Inför frågan om politiskt stöd, med lika innovativa former som de på Tahrirtorget, var Europa stumt. EU:s självsyn som en politisk stormakt föll samman. Pessimismen ska inte projiceras på Mellanöstern – utan riktas mot Europa.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
