Det svåra är inte att vinna val. Den riktigt komplicerade är att förlora val och hantera förlusten så att man kan vinna nästa val.
1976 förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten efter 44 år. Och Rörelsen var i chock. Några veckor efter valförlusten mobiliserade det Socialdemokratiska ungdomsförbundet sina medlemmar till en protestaktion i Stockholm mot valresultatet och folkets dom.
SSU:are från hela landet anlände till huvudstaden. I Kungsträdgården äntrade Olof Palme och SSU:s ordförande Lars Engqvist talarstolen. Talkörerna skanderade: ”Krossa kapitalismen!”. Det hördes säkert ända till Wallenbergs Skandinaviska Enskilda bank vars huvudkontor fortfarande ligger strax intill. Fabriksarbetarens chefredaktör Åke Olsson ironiserade över SSU:arnas paroller: Borde de inte ha krävt kapitalismens avskaffande när partiet hade makten, i stället för att vänta tills arbetarrörelsen hamnat i opposition?
Det svåra är inte att vinna val. Den riktigt komplicerade är att förlora val och hantera förlusten så att man kan vinna nästa val. Efter förlusten 1991 valde Ingvar Carlsson att tänka igenom det nya läget, omgruppera och förnya sitt eget parti. Sommaren därefter tågluffade han tillsammans med sin hustru genom Europa. 1994 återvann socialdemokraterna regeringsmakten. Efter att ha fått avgå som finansminister 2006 beklagade sig Pär Nuder över att livet i opposition var besvärligt. Det var lite som att sitta i baksätet i en gammal Amazon. Livet i regeringen däremot var mer som att ratta en Ferrari.
Jag kommer att tänka på detta när jag försöker tolka hur de borgerliga partierna hanterar sin valförlust hösten 2014. Det har varit ett högt tonläge från många håll. Inte minst från Centerpartiets Annie Lööf och Folkpartiets Jan Björklund. Moderaterna väntar på sitt partiledarbyte, så där ligger alla lågt. Förmodligen väntar också ett partiledarskifte i Kristdemokraterna som lägger sordin på den flanken.
Men det har varit en uppskruvad volym i den borgerliga opinionsapparaten. Timbros nya VD Karin Svanborg-Sjövall förklarade i en tweet att ”Nu är det krig”. Tove Lifvendahl hävdade på Svenska Dagbladets ledarsida att Sverige nu styrs av Vänsterpartiet – trots att partiet inte ingår i regeringen.
Den som hade förväntat sig en självkritisk debatt inom borgerligheten har all anledning att vara besviken. Man skulle nästan kunna tro att det är socialdemokraterna som förlorat valet. Där förs i varje fall en högst vokal debatt. Om än inte alltid så konstruktiv. Medierna har också snarast fokuserat på Socialdemokraternas och Miljöpartiets vedermödor före och efter regeringsbildningen. De borgerliga partierna har hamnat i medieskugga. Vad händer där? Ingenting? Visserligen har Jan Björklund i en intervju i DN sagt att Moderaterna dominerade alliansen alldeles för mycket. Men sedan har det inte varit så mycket mer.
Man hade kanske kunnat förvänta sig en diskussion om den politiska strategin bör korrigeras. Den borgerliga arbetslinjen pressade inte ned arbetslösheten. Marknadsmodellerna har hamnat i vanrykte. Skattesänkningarna kritiserades till slut även av personer som tidigare bejakat dem. För att bara ta några aspekter som spelade roll för den borgerliga valförlusten.
En förklaring kan vara att borgerligheten mentalt inte tagit in valförlusten. Och om man ska tolka de högljudda signalerna så är det snarare rättning höger som gäller. Ett budskap som också riktar sig till aktivisterna i respektive parti: var inte tvehågsna och visa ståndaktighet.
I så fall har nog Stefan Löfvens regering anledning att hysa tillförsikt inför framtiden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
