LEDARE Snart kommer de ideologiska konfliktlinjerna att aktiveras igen. Vilket är naturligt och vettigt på alla sätt och vis. Men se upp, världen post-corona kommer behöva mer än bara återupprepade gamla käpphästar.
Den svenska borgfreden under coronakrisen är förstås ett tillfälligt och övergående politiskt tillstånd. Som väntat har den sittande statsministern Stefan Löfven och Socialdemokraterna gynnats på kort sikt. Vilket kan utläsas i de höga förtroende- och opinionssiffrorna för Löfven och hans parti.
Samtidigt finns tecken som tyder på att samförståndet snart kan vara över. Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg har kritiserat Stefan Löfvens ovilja att ställa upp i intervjuer. Vilket i och för sig inte är något nytt fenomen, partiledarna och deras spinndoktorer tenderar att försöka styra sin kommunikation, bland annat genom att välja vilka journalister som får access och när det blir audiens.
Det tillhör spelets regler, i varje till det där eviga samspelet eller dragkampen mellan medierna och politikerna. Göran Eriksson följer upp spåret i en kommentar i Svenska Dagbladet. Och det är klart att om Anders Tegnell kan kritiseras så bör väl Stefan Löfven också kunna granskas. Även rörande hur tillgänglig han faktiskt är.
De som kan ställa rätt frågor kan formulera relevanta svar
Det finns också andra tecken på att de gamla vanliga konfliktnivåerna i svensk politik snart kan vara tillbaka. Dagens Industri har talat med några liberaler (märk väl de som inte gillar samarbetet med den rödgröna regeringen): »Slut för politisk vapenvila. Läget i L hotar januariavtalet – oppositionen på krigsstigen«.
Sverigedemokraterna vill ha en debatt i riksdagen om dödsfallen i äldreomsorgen. Slut på vapenvilan från det hållet. Det är uppenbart att de politiska partier som kommit i skymundan under krisen snarast möjligt vill tillbaka till det »normala«.
Till skillnad från när Moderaterna själva satt i regeringsställning under finanskrisen 2008, då partiet hade en restriktiv inställning till att spendera statens pengar, kräver Ulf Kristersson nu att regeringen ska göra ännu mer efter varje nytt paket som presenteras. Särskilt positiv är Kristersson till stöd till företagen (observera att det här inte kallas »bidrag« utan stöd). Det finns också uppgifter som tyder på att Moderaterna än en gång kommer att slå sig samman med Vänsterpartiet och driva igenom ytterligare statliga pengar till kommuner och landsting.
Kriser verkar förändra den politiska rollfördelningen på ett ibland överraskande sätt. Ja, snart kommer de ideologiska konfliktlinjerna att aktiveras igen. Vilket är naturligt och vettigt på alla sätt och vis. De så kallade Reformisterna påminde i Dagens Arena om några av sina tidigare förslag. Och Stockholms Handelskammare samlade på sin kant några av the »usual suspects« för att ta fram ett postcoronaprogram.
Det ligger dock en risk i att i alltför hög grad återupprepa gamla käpphästar. Coronakrisen representerar något vi aldrig tidigare har varit med om. De historiska erfarenheterna av stora kriser lär oss att de ibland innebär stora men även oförutsägbara förändringar. Ja, kanske är detta en vändpunkt i historien.
De kort- och långsiktiga följderna är under alla omständigheter ännu svåröverskådliga. De ekonomiska prognoserna ser mycket dystra ut. Men de skrivs fram i extrem osäkerhet, i ett slags dimma vad gäller kunskap och erfarenhet, eftersom detta saknar motstycke.
En som gärna återupprepar sina ideologiska favoritståndpunkter är den tidigare moderate finansministern Anders Borg. Han argumenterar nu för en snabb återgång till en stram finanspolitik och för »strukturreformer« på arbetsmarknaden, läs ökad flexibilitet, det vill säga mer osäkra anställningar. Redan före krisen hade vi stora behov av ökade investeringar i det gemensamma, i infrastrukturen och i klimatomställningen. Ovanpå detta kan komma en period med mycket hög arbetslöshet och låg ekonomisk aktivitet. Anders Borgs finanspolitiska konservatism förefaller synnerligen daterad. En bättre och klokare utgångspunkt kan vara att ställa ett antal angelägna frågor. En handlar förstås om vår förmåga att hantera oväntade kriser och katastrofer, och frånvaron av krisberedskap i bred mening.
Corona sätter vidare fokus på ojämlikheten i vår »sköna nya värld«. Den har att göra med orättvisor i allmänhet men också klasskillnader i termer av hälsa, om vilka som drabbas mer än andra av sjukdomen. Alla har blivit varse om vilka som inte kan arbeta hemma och hur dåligt många jobb värderas och betalas. Fokus har inte minst hamnat på de som jobbar under osäkra arbetsvillkor, som de timanställda i äldreomsorgen. Det finns skäl att fråga sig om dagens decentraliserade struktur för vården och omsorgen med många privata aktörer är rationell. Och förstås om finansieringen av och arbetsvillkoren i sjukvården i allmänhet, och ytterst om avvägningen mellan det offentliga och det privata. Krisen belyser också frågan hur robusta de sociala trygghetssystemen egentligen är.
Till detta kommer vilken ekonomisk politik som kan ta oss igenom nedgången, recessionen eller i värsta fall depressionen. Den vidare och svåra frågan är hur den ekonomiska globaliseringen kommer att ta gestalt framöver. Redan tidigare hade den företagsledda globaliseringen visat sig obalanserad och uppvisade uppenbara avigsidor. Vilket är en av de bakomliggande förklaringarna till den nationalistiska backlash vi sett det senaste decenniet. Frånvaron av globalt ledarskap är i sig ett illavarslande tecken som kan ses som en produkt av den politiska utvecklingen det senaste decenniet. Det gäller dessvärre i alltför hög grad även den Europeiska unionen.
Det krävs alltså något annat och mycket mer än finanspolitisk konservatism och en återgång till det gamla. Vi står inför en ny, stor och avgörande uppgift som det anstår potentiella sociala ingenjörer som kan forma 2020-talet. Det vill säga de som kan ställa rätt frågor kan formulera relevanta svar. Därvidlag kommer plakatpolitikerna och de ideologiska dogmatikerna till korta. En värderingsstyrd kompass som utgår från denna nya terräng kan däremot komma väl till pass. Det blir kanske inte en annan värld men förhoppningsvis en bättre värld. Efter corona.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
