Början på slutet för Italien?

Italiens val innebär djupa problematiska förskjutningar. Rädsla, fattigdom och ökade utgifter i kombination med sänkta skatter var budskapen som vann valet. En olycklig kombination som lämnar frågan om vänsterns roll i södra Europa hängande.

På ett plan var utgången av det italienska valet i söndags väntad. Men det innehöll ändå några betydelsefulla och djupt problematiska förskjutningar. Kanske är det början slutet för republiken Italien.

De två stora valkoalitionerna fick ungefär den andel väljare opinionsmätningarna hade förutspått. Matteo Renzis och det demokratiska partiets vänster-mittenkoalition tappade mark. Silvio Berlusconis höger-mittenkoalition samlade 37 procent och är den största konstellationen i parlamentet.

Jag ställer mig dock frågande till beteckningen »höger mitten«. Inte bara på grund av Silvio Berlusconi. I koalitionen ingår också Matteo Salvinis La Lega (tidigare Lega Nord).

Det riktigt överraskande var att La Lega blev större än Berlusconis Forza Italia efter en stor ökning av väljarstödet. La Lega kan bara beskrivas som ett i grunden högerpopulistiskt parti jämförbart med sina motsvarigheter i Frankrike och Österrike.

Dagens Forza Italien är ett resultat av en fusion med Finis postfascistiska Alleanza Nazionale: La lega är en relativt ung, ny konstruktion.

Italiens mörka politiska historia gör sig härigenom påmind. Genom att ta bort Nord från partinamnet kunde partiet ta steget från regionalt främlingsfientligt missnöjesparti i norr till nationellt parti. La Lega har sin hemort i de mer välmående delarna av landet.

Samtidigt blev Femstjärnerörelsen (M5S) största enskilda parti med 33 procent. Femstjärnerörelsen grundades 2009 och är nu alltså största parti, men är varken högerpopulistiskt eller vänsterradikalt, det vill säga något annat än Nationella Fronten i Frankrike eller Podemos i Spanien.

Är detta bara ännu ett steg mot utplåning eller kan vänstern återuppstå som en fågel Fenix ur askan i elden?

Italien är i ekonomiskt hänseende kluvet mellan nord och syd. Väljarstödet för Femstjärnerörelsen ligger mellan 40 och 50 procent i de fattiga delarna i södra Italien, men är betydligt svagare i de norra mer välmående Italien.

Det finns två förklaringsfaktorer bakom framgångarna för La Lega och Femstjärnererörelsen som delvis hänger samman: »rädsla« och »fattigdom«.

Rädsla kan här översättas till flyktingfrågan och främlingsfientlighet som flera partier och särskilt La Lega utnyttjat och dragit väljare på. Även Femstjärnerörelsen har fiskat i dessa »rädslans« vatten. Den andra nyckeln är fattigdom.

Men samtidigt som Femstjärnerörelsen föreslår medborgarlön och lyfter kampen mot just fattigdomen finns det också inslag av invandringskritik.

Framför allt är udden riktad mot EU och det politiska etablissemanget i det egna landet. Den hämtar kraft ur en i sig legitim kritik mot korruption. Även om många av lösningarna kan ifrågasättas.

Såväl La Legas som Femstjärnerörelsens framgångar är en italiensk stövelspark mot Bryssel. I valet var budskapet från alla de politiska partierna emellertid ökade utgifter i kombination med sänkta skatter. En olycklig kombination.

Den ekonomiska krisen 2008 har ökat de här klyftorna i allmänhet, och mellan nord och syd i synnerhet. Den italienska ekonomin har inte återhämtat sig efter finanskrisen som drabbade Italien mycket hårt – industriproduktionen dippade med 25 procent. BNP ligger fortfarande 5,7 procent under 2007 års nivå.

I många italienares vardag har livschanserna försämrats drastiskt. Arbetslösheten är (åtminstone) 11 procent och ungdomsarbetslösheten 32 procent. I södra Italien 17,3 och 60 procent! Italiens skuldkvot ligger på över 132 procent av BNP. (I Grekland ligger den på 180,8 och Spanien 99 procent).

Partiet har hittills intagit ett närmast ideologiskt motstånd mot uppgörelser med andra partier.

Bara i de mer välbärgade områdena i de stora städernas centrum har en större andel av rösterna gått till de mer »etablerade« Forza Italia och det Demokratiska partiet. I de mindre välbärgade delarna har rösterna gått till missnöjespartier av olika kulörer.

Vänstern har inte lyckats foga in denna dimension i ett rättviseperspektiv i dess egen rätt.

För Matteo Renzi och det Demokratiska partiet är detta förstås ett stort misslyckande. Renzi har tagit konsekvenserna och avgått. Hans snubblade på sin egen nyckfulla och självsvåldiga ledarstil. Hans lansering av »sitt« parti som ett väsen »bortom vänster och höger«, à la Tony Blairs gamla och Emmanuel Macrons nya recept, gick inte hem.

Vänstern i Italien nu riktigt illa ute, på jakt efter en identitet, en politik och en strategi. Precis som i övriga Europa är socialdemokratin på generell tillbakagång.

Särskilt symboliskt laddat är förstås det dåliga resultatet i det klassiska »röda bältet«, i Emilia-Romagna, Toscana, Umbrien och Marche. Det demokratiska partiet fick bara 18,72.

Utbrytningen »Fria och jämlika« samlade 3.98. De mer radikala vänsterpartierna var långt från att komma in i parlamentet. Är detta bara ännu ett steg mot utplåning eller kan vänstern återuppstå som en fågel Fenix ur askan i elden?

På kort sikt är frågan förstås vem som bildar regering. Femstjärnerörelsen startades av Beppe Grillo. Rörelsen hade nog aldrig uppstått utan Grillos blogg. Men han ställde inte upp som partiets kandidat eftersom partiet inte nominerar brottsdömda. Och Grillo har många rättsliga kontroverser på sitt samvete, bland annat har han dömts för dråp efter en bilolycka 1981.

Noterbart är att Grillo nu tycks ha distanserat sig från sin egen skapelse. Det är emellertid osäkert om partiledaren Luigi Di Maio kan eller ens vill göra anspråk på premiärministern. Det kanske är lättare att stå vid sidan om och inte befläcka sig med den politiska makten. Partiet har hittills intagit ett närmast ideologiskt motstånd mot uppgörelser med andra partier.

Silvio Berlusconi (som inte heller fick ställa upp på grund av sina skattebrott) har lämnat över stafettpinnen till La Legas Matteo Salvini som ju är största parti i »höger-mitten«- alliansen.

Regeringsbildningarna kommer förmodligen att ta tid. Det finns hinder för i stort sett alla koalitioner. Men oväntade sidbyten och oväntade konstellationer ska inte uteslutas i detta komplicerade politiska landskap.

För EU är valresultatet förstås inte goda nyheter. Men på kort sikt kommer förmodligen inte det europeiska projektet och Italiens förhållande till det europeiska projektet att påverkas.

Centralt är emellertid att Italien lyckas förbättra ekonomin. Annars lär vi se ytterligare fragmentisering av det italienska politiska livet. Och med det kanske även en stegvis söndervittring av republiken Italien.