Vi upplever de allvarligaste hoten mot demokratin som världens dominerande styrelsereform sedan Sovjetunionens sammanbrott, skriver förre ambassadören i Kina och Vietnam, Börje Ljunggren, i femte delen av Dagens Arenas serie om »Hoten mot demokratin«.
Det finns allt fler tecken på att de senaste decenniernas utveckling i världen mot demokrati är bruten, och att det pågår vad några forskare har kallat en »dekonsolidering«. Antalet demokratier i världen har inte fortsatt att öka och grundläggande institutioner i existerande demokratier försvagas och hotas.
Efter Sovjetunionens fall hävdade statsvetaren Francis Fukuyama i sin mycket uppmärksammade bok »The End of History and the Last Man« (1992) att endast en väg nu återstod, den på marknadsekonomi grundade liberala demokratin.
Redan 1989 hade han i en artikel på samma tema hävdat att »det vi bevittnade inte bara var slutet på det kalla kriget eller en särskild period i historien, utan slutet på mänsklighetens ideologiska evolution och universaliseringen av den västerländska liberala demokratin som den slutliga formen av samhällelig styrning.«
Fukuyama har senare självkritiskt granskat sin förutsägelse och kommit till radikalt andra bedömningar än de han gjorde efter Sovjetunionens kollaps. Med stor besvikelse har han konstaterat, att USA på kort tid har »lyckats slarva bort det moraliska kapital som man hade vid millennieskiftet: kriget i Irak och den nära koppling man skapade mellan militär invasion och demokratifrämjande skadade det senare, medan Wall Streets finansiella kris underminerade idén att man kunde lita på att marknaden skulle reglera sig själv.«
Många av dagens demokratier är snarast att betrakta som kvasi-demokratier.
Kina har, konstaterar han samtidigt, rullat på och ser alltmer sin förmåga som en bekräftelse av sitt eget system, och begynnelsen av en era där USA:s typ av liberala idéer inte längre kommer att vara så dominerande. Våren 1989 byggde kinesiska studenter en staty av Frihetsgudinnan på Himmelska fridens torg. Om någon vill göra det någon gång i framtiden beror, betonar han, på hur USA förmår ta itu med sina egna problem.
I de senaste årens kanske mest omfattande arbeten om samhällens utveckling och demokratins förutsättningar fördjupar Fukuyama sin analys (The Origin of Political Order, 2011 och Political Order and Political Decay, 2014). Han konstaterar att byggstenarna för ett väl organiserat samhälle är tre: en stark stat, ett fungerande rättsväsende (»rule of law«) och möjlighet till ansvarsutkrävande. Han menar vidare att sekvensen mellan de tre är avgörande. Många av dagens demokratier har tillkommit utan att det funnits en stat som förmår styra landet.
Många av dagens demokratier är snarast att betrakta som kvasi-demokratier eller, som i det högt utvecklade Singapores fall, så kallade illiberala demokratier där det etablerade systemet praktiskt taget omöjliggjort maktskifte.
Många nya demokratier har aldrig institutionaliserats. Oppositionens centrala roll har inte erkänts. Korruptionen har i vissa fall förvandlat länderna till rena kleptokratier. De präglas varken av garanterad frihet eller rättvisa. Maktmissbruk och korruption hör till vardagen, och är i tilltagande. De växande klyftorna leder till plutokratier som försvagar det kitt som binder samman en demokrati.
Partierna agerar utanför de demokratiska spelreglerna och demokratierna konsolideras inte. För att en demokrati ska kunna betraktas som konsoliderad krävs att demokratins institutioner blir så etablerade att det blir en självklarhet att inte agera utanför dem. Dit är vägen för många »valdemokratier« lång och i flera fall snarast längre i dag än för något år sedan. Många länder har blivit demokratier — »instant democracies« — trots avsaknaden av demokratisk kultur.
Vi behöver en fördjupad diskussion av demokratibegreppet och sambanden mellan demokrati och jämlikhet.
Desillusion över den demokratiska processen är ingenting nytt men den har fördjupats och på sina håll lett till växande tvivel på det politiska valet som ett svar på de problem som landet står inför. Maktfullkomliga och korrupta ledare underminerar de demokratiska institutionerna. Ändå finns en tro på »starka ledare« som en lösning. Populismen breder ut sig.
World Values Survey, med den svenske statsvetaren Staffan Lindberg med projektet Varieties of Democracy (V-Dem) som en av de ledande forskarna, visar på en legitimitetskris som knappast är övergående. De oroande tecknen är onekligen många och växande. Vi upplever de allvarligaste hoten sedan Sovjetunionens sammanbrott mot demokratin som världens dominerande styrelsereform.
Demokrati, även ofullgången sådan, är ett bättre samhällssystem, så länge opposition kan bedrivas, olika röster komma till tals och möjligheten till maktskifte genom val finns, men vi är avgjort i behov av en fördjupad diskussion av demokratibegreppet, och sambanden mellan demokrati och jämlikhet. Tilliten i samhället undergrävs.
Börje Ljunggren, före detta ambassadör i Kina och Vietnam och författare till Den kinesiska drömmen — Xi, makten och utmaningarna, Hjalmarsson & Högberg Bokförlag, april 2017. I morgon lördag kommer del två av Börje Ljunggrens analys av Hoten mot demokratin.
Tidigare krönikor i serien »Hoten mot demokratin«:
Thomas Hammarberg: »Nedmonteringen av demokratin sker systematiskt«
Carl Tham: »I 20 år har makten medvetet försvagat den svenska demokratin«
Bengt Säve-Söderbergh: »Demokratin måste vårdas, den uppstår inte av sig själv«
Morten Kjaerum:»Solidaritet och samarbete stoppar ickedemokraterna«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
