Relationerna till Vietnam är en viktig del av vår samtidshistoria. Beslutet att 1969, som första västland, öppna en ambassad i Nordvietnam var en logisk följd av Sveriges engagemang mot Vietnamkriget och för landets återuppbyggnad. En omfattande relation växte fram. I dag är Vietnam med dess 90 miljoner invånare på väg att bli en av Östasiens viktigaste ekonomier. Det vore då naturligt att skörda frukterna av den nära relation vi byggt upp under de gångna 40 åren. I stället stängs ambassaden i detta land som vi stött genom krig och motgångar. Ofattbart! Hur ser vår Vietnambild ut?
1995 beskriver vietnameserna som ”rekordskördens år”. Inom loppet av några månader inträffade tre stora förändringar i landets förhållande till omvärlden. Relationerna med USA normaliserades och en amerikansk ambassadör installerade sig i Hanoi. Ett första samarbetsavtal mellan Vietnam och EU ingicks. Vietnam blev medlem av ASEAN, en huvudmotståndare under det kalla kriget, och är i dag en av organisationens mest betydelsefulla medlemmar. USA betraktar Vietnam, trots krigets oerhörda brutalitet, som en viktig strategisk motvikt till den allt mäktigare grannen i norr.
Ekonomiskt är den reformpolitik som inleddes i slutet av 1980-talet nyckeln till framgångarna. Vietnam inriktade sig liksom de asiatiska tigrarna och Kina på landets ekonomiska modernisering. Sverige spelade en intressant roll i processen. Med en tillväxt på i genomsnitt 7-8 procent under den senaste tioårsperioden har Vietnam blivit ett av de mest uppmärksammade exemplen på en tillväxtekonomi. Per capita-inkomsten är mer än fyra gånger så hög som då reformerna inleddes.
Socialt har det vietnamesiska samhället genomgått stora förändringar. Klyftorna i samhället har vuxit men förblir betydligt mindre än i Kina och grannländer som Thailand. Sedan 1990 har andelen fattiga minskat snabbare än i kanske något annat land i världen, till cirka 15 procent i dag. Den genomsnittliga förväntade livslängden är 73 år, lika hög som för EU-länderna Bulgarien och Rumänien.
Märkligt att se har varit hur den introverta vietnamesiska ekonomin har blivit allt mer integrerad i den globala ekonomin. Före reformernas tid hade Vietnam knappast någon utrikeshandel och inga utländska investeringar. I dag är Vietnam en av Asiens mest framgångsrika exportnationer.
De ekonomiska problemen är samtidigt många. Sedan WTO-inträdet 2007 har reformerna tappat tempo. Vid den just avslutade elfte partikongressen var ekonomin ett huvudtema. Det återstår att se om partiet förmår ta att ta itu med det egna flaggskeppet, konglomeraten av statsföretag. I botten ligger symbiosen mellan parti, stat och statsföretag och partielitens omfattande ekonomiska intressen.
Också politiskt har Vietnam förändrats. En liberalisering har skett, men utan att partistaten demonterats. Människor bestämmer över sina egna liv på ett helt annat sätt än förr, men öppet oppositionella grupper som Bloc 8406 förföljs.
Utvecklingen på IT-området är den långsiktigt största utmaningen mot maktmonopolet. Snart har hälften av stadsbefolkningen tillgång till internet. Partiet togs på sängen och ägnar i dag stora energi åt att bygga ut kontrollen över denna hydra. Facebook är t.ex. blockerad. Under partikongressen ingrep partiet mot kritiska röster på nätet. Helt kommer det aldrig att lyckas. Det urbana Vietnam ser med växande distans på partiet och dess förehavanden, och partiorganen står sig alltmer slätt i förhållande till internet. Liksom i Kina ser vi hur ett civilsamhälle på nätet växer fram och det är där som företeelser som den utbredda korruptionen kommer i dagen.
Enligt Transparency Internationals korruptionsindex ligger Vietnam på delad 116:e plats, tillsammans med Mongoliet, Moçambique och Tanzania. Korruptionsfrågan kan inte reduceras till en fråga om enpartistaten då många haltande demokratier ligger ännu sämre till. I Vietnams fall är korruptionen dock en strukturell del av själva partistaten och följaktligen omöjlig att bekämpa inifrån, hur omfattande partiets retorik än är. Den utbredda korruptionen är också en växande anledning till misstron mot partiet.
Landet är helt klart i stort behov av fördjupade politiska reformer och det har kommunistpartiet inte vågat sig på. Vid partikongressen valdes den 67 årige Phu Trong, i dag talman, till ny partiledare, en kompromiss som knappast vittnar om förnyelse. Vietnam skulle behöva en ny politisk ledargestalt med klar politisk reforminriktning. Endast en mer krisartad utveckling tycks kunna förmå partiet till sådant nytänkande.
Helt oreformerat är partiet dock inte och intressant att notera är att Kinas president Hu för ett par år sedan kritiserade Vietnam för att gå för fort fram. Det vietnamesiska kommunistpartiet är klart mindre centralstyrt än det kinesiska och relationen mellan parti och stat är något mindre symbiotisk än i Kina. I Kina är det partiets ständiga utskott som styr, som kollektiv, i Vietnam har centralkommittén, med företrädare för landets alla provinser, en större roll. I denna spridning av partiets och statens makt finns en förklaring till att inkomstfördelningen är mindre skev i Vietnam än i Kina.
Partiet är berett att ”förhandla” med civilsamhället, och så sker i växande omfattning, men maktmonopolet får inte hotas. I stället är det de allt mera djupgående förändringarna av samhället som tvingar fram reformer, och takten i de förändringarna tilltar. I praktiken eroderas därmed partistaten av samhällets omvandling.
Den politiska utvecklingen är en besvikelse, men få kunde föreställa sig att Vietnam skulle utvecklas, och förvandlas, på det sätt som skett. Den som på senare år fångat hela dramat bäst är BBC-journalisten Bill Hayton i boken Vietnam: Rising Dragon (2010). Såhär sammanfattar han läget:
Ingredienserna för nationell framgång finns där redan: en ung befolkning, utbredd grundläggande utbildning, och massor av utländska investeringar. Andra är mindre lätta att ta på, särskilt människors optimism, energi och skaparkraft. Men, dessa ingredienser kan lätt slarvas bort eller gå till spillo. Landet lagrar på sig problem – symbiosen mellan den nya eliten och partistaten, urholkningen av staten, överexploateringen av miljön, etnisk ojämlikhet… Alla dessa problem är möjliga att lösa, men ju längre det dröjer desto värre blir de. Frågan är om partiet har viljan att tackla dem i tid.
Vietnam har, konstaterar Hayton, ”fortfarande kapaciteten att överraska”.
Med detta land har vi under fyra decennier haft en djupt och i vissa hänseenden unik relation. Under kriget blev Vietnam en del av vår identitet, tusentals svenskar har arbetat där och starka band mellan institutioner och individer har skapats inom många – inte minst kulturens – områden. För svenskt näringsliv har landet blivit allt viktigare. I dag finns 80 företag på plats.
Trots de omfattande relationerna allt sedan kriget besökte varken Olof Palme eller Ingvar Carlsson någonsin Vietnam. Carl Bildt var den första svenska statsministern som besökte Vietnam. Det skedde våren 1994. Vietnam var, konstaterade han, inte längre bara ett biståndsland utan en snabbt växande ekonomi och en viktig framtida marknad för svenskt näringsliv. Utvecklingen sedan dess har överträffat alla prognoser, men nu stängs vår ambassad, samtidigt som andra länder bygger ut sin närvaro. Hur kan det komma sig att Sverige, som under så lång tid haft så nära relationer till Vietnam, inte ser vad andra ser, inte ser vitaliteten i den komplexa samhällsutvecklingen, inte ser hur viktigt landet håller på att bli? Hur ser världsbilden ut om Vietnam – ett nyckelland i det Asien som i allt högre grad kommer att prägla vår tid – angår oss så litet!
Börje Ljunggren, tidigare ambassadör i Vietnam (1994-97) och Kina (2002-06).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
