Mo Yan och Liao Yiwu är av deras levnadshistorier att döma två närmast väsensskilda författare. Granskar man deras arbeten blir dock bilden en annan. Båda har i sina böcker riktat skarp samhällskritik mot dagens Kina.
Två betydande kinesiska författare, Mo Yan och Liao Yiwu, med mycket olika levnadshistorier och relationer till ”partistaten” har på kort tid blivit internationellt erkända. Bara några dagar efter det att den Svenska Akademin tillkännagivit att Mo Yan fått 2012 års litteraturpris tilldelades den starkt regimkritiske kinesiske exilförfattaren Liao Yiwu det prestigefyllda tyska fredspriset vid bokmässan i Frankfurt.
Partimedlemmen Mo Yan och dissidenten och exilförfattaren Liao. Två vitt skilda levnadsöden, på vitt skilda sätt präglade av Kinas traumatiska historia. Hur förhåller sig då deras författarskap till varandra?
Mo Yans partimedlemskap har i debatten om honom och Nobelpriset ibland lyfts fram som om det vore grund för att ifrågasätta hela hans författarskap. Partiet i form av dess pampar och korruption är dock ett huvudtema i hans böcker.
Hans uppväxt i fattigdom och stark berättartradition i en by i Shandongprovinsen präglade honom. Till följd av kulturrevolutionen gick han bara i skolan i fem år. Efter kulturrevolutionen gick han, som tjugoettåring, in i folkarmén. Sin fortsatta utbildning fick han inom armén och dess kulturskola. Han blev då partimedlem och har så förblivit. I dag är han vice ordförande i det partinära kinesiska författarförbundet, en privilegierad position.
I våras var Mo Yan en av de hundra författare och andra konstutövare som för hand kopierade text ur Maos Yan’antal från 1942 för en specialutgåva till sjuttioårsminnet av talet. Mao slår i det fast att författaren måste tjäna folket, och partiet. Pennan är ett vapen, inget redskap för personliga uttrycksbehov. Mo Yan valde att medverka.
Under alla åren som en av Kinas mest erkända författare har Mo Yan (som är en pseudonym som betyder ”den tysta” eller ”den ordlösa”) aldrig offentligt uttalat sitt stöd för utsatta och förföljda författare, inte heller för 2010 års fredspristagare Liu Xiaobo. Mo Yan har försvarat sig med att han genom att skriva sina böcker tagit stora risker och att böckerna talade för sig själv.
Kinas internationellt mest kända konstnär och bloggare, Ai Weiwei uttalade sig starkt kritiskt mot att Mo Yan tilldelats Nobelpriset. Som ett svar på kritiken förklarade Mo Yan att han hoppades att Liu Xiabo snart skulle friges. Priset skapade en dynamik som – förhoppningsvis inte för sista gången – tvang Mo Yan att tala.
Partimedlemskapet delar Mo Yan med 83 miljoner andra kineser, allt från kadrer som bär upp partiet till medlemmar som inte på åratal deltagit aktivt i dess arbete. Medlemskapet har fördelar, och utträde kan ha allvarliga konsekvenser. Kina är trots de senaste trettio årens reformer fortfarande en partistat och partiet med dess fyra miljoner basenheter genomsyrar hela samhället inklusive varje domstol, varje tidningsredaktion och varje universitetsledning. I en demokrati är det naturligt att lämna ett parti om han är djupt kritisk. I en partistat är sådana beslut oerhört mycket mer komplexa. Att döma människor – eller författarskap – efter om de är partimedlemmar eller ej är inte vara rimligt. Inget skulle dock ha hindrat Mo Yan från att som offentlig person vara mer kritisk.
Liaos livshistoria skiljer sig dramatiskt från Mo Yans. Han fängslades 1989 efter att i sin hemstad i Sichuan ha skrivit dikten ”Massakern” i protest mot krossandet av protesterna vid Himmelska fridens torg. Att publicera dikten var omöjligt. Liao läste då in den på band som fick vid spridning. De närmaste fyra åren tillbringade Liao i fängelse. Väl ute drog han sig fram som musicerande vagabond i sin hemprovins
I dag lever han i exil i Tyskland. Vid bokmässan i Frankfurt höll han, i närvaro av den tyska förbundspresidenten och stora delar av den tyska kultureliten, ett tacktal som var en total uppgörelse med inte bara dagens kommunistpartistyrda Kina utan också med Kinas historia. Sex gånger upprepade han “Detta imperium måste oundvikligen upplösas”, på tyska så att alla skulle förstå det direkt.
En viss känsla av schizofreni måste ha farit genom rummet, då nästan hälften av hela EU:s export till Kina kommer från Tyskland. Den officiella kinesiska reaktionen blev också förhållandevis mild.
Mo Yan och Liao är av deras levnadshistorier att döma två närmast väsensskilda författare. Granskar man deras arbeten blir dock bilden en annan. Båda har i sina böcker riktat skarp samhällskritik mot dagens Kina, Mo Yan i burleska episka texter, Liao i lågmälda men skakande vittnesmål av förtryckets offer och samhällets ”bottenskikt”, en term som Liao myntade.
I sin kanske viktigaste bok ”Vitlöksballaderna” skildrar Mo Yan i en lysande satir hur partipamparna i Gaomi län får en hel by att satsa allt på att odla vitlök. Därigenom ska de alla bli rika, men blir istället utblottade efter hand som bergen av ruttnande vitlök växer. I bokens inledning hämtas bybon Gao Yang i sitt hem av polisen. ”Det måste vara ett misstag” utbrister han förtvivlad. ”Inte alls”, förklarar polisen. ”Du var en av anförarna då kommunhuset stormades.” ”Är jag därmed en brottsling?”, frågar en blek Gao. I bokens slutscen faller en annan av ledarna till marken sedan han försökt fly undan polisen och en kula genomborrat honom.
Nog krävdes det mod – och stor författarbegåvning – att skriva boken. Mo Yans författarskap är ofta starkt satiriskt och oerhört underhållande, men det råder aldrig något tvivel om på vems sida han står.
180 000 protester äger årligen rum i Kina. Frågan som bonden Gao ställde är viktigare än någonsin. Över hälften av protesterna gäller mark, som bönder anser sig ha berövats på ett orättfärdigt sätt. Klyftorna är större än någonsin, korruptionen likaså och förmögenheterna bland familjerna i partiet högsta ledning har nått svindlande höjder. Mo Yan har en dramatisk social verklighet att gestalta i kommande böcker.
Liaos märkligaste bok är novellsamlingen ”The Corpse Walker – Real-life Stories, China from the Bottom Up” (”Likbäraren”). Flertalet av berättelserna publicerades ursprungligen år 2002 i en taiwanesisk tidskrift, andra för första gången år 2008 då berättelserna gavs ut i USA. Boktiteln är också titeln på en oförglömlig berättelse från kort efter revolutionen där gamla traditioner i form av långväga likbärare och revolutionär ”rättvisa” möts. Historierna nedtecknade Liao under åren i fängelse och vandringarna på Sichuans landsbygd. Berättelserna förenar enkelhet och förtätning på ett sätt som gör det hart när omöjligt att läsa mer än en åt gången. Varenda en av bokens tjugoåtta berättelser bränner sig fast.
Mo Yan och Liao är båda mycket betydande samhällskritiska berättare. Kina blottläggs. Deras relation till ”partistaten”, stilen och formatet är vitt skilda, men de delar engagemanget för Kinas fattiga och förtryckta och drivs båda av behovet att berätta, Mo Yan i en balansakt inom systemet, Liao Yiwu helt utan systemtillhörighetens skyddsnät och begränsningar. Båda måste läsas!
Börje Ljunggren
F.d. ambassadör i Kina och författare till boken ”Kina – vår tids drama”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
