Bort med vinsterna i välfärden

Den senaste debatten om vinster i välfärden möter samma reflexmässiga svar från högern och näringslivet. Men i själva verket understryker den vad vi länge vetat: vinstintresset skadar välfärden och drabbar medborgarna.

Det är märkligt att förslaget om vinsttak i välfärden, som riksdagen ska rösta om i vår, spås bli ett nederlag. Att alliansen och Sverigedemokraterna vill rädda ett system där kapitalet skor sig på staten är inte konstigt i sig, men det är konstigt att de ignorerar att de företräder en majoritet väljare som inte vill ha vinster i välfärden.

För oavsett politisk färg vill de flesta skattebetalare pengar som är tänkta att gå till skola, vård och omsorg också stannar där. Bland moderata väljare är det så många som 62 procent som vill begränsa vinstuttagen. Hur förklarar alliansen för sina vinstkritiska väljare varför deras majoritetsåsikt inte räknas?

Carola Lemne, Svenskt Näringslivs vd, säger i en intervju i Dagens industri att det faktum att förslaget ens tas upp i riksdagen tyder på »en oroande inställning till företag och dess roll i samhället« från regeringens sida. Hon förutspår dessutom en dystopisk framtid med socialisering och statligt monopol.

Ska man skratta eller gråta åt denna skrämselpropaganda?

Att frågan om vinster i välfärden tas upp i riksdagen är om något en återgång till rätt fokus. Vilka är skolan till för – eleverna eller de företag som vill tjäna pengar på eleverna? Vilka är vården till för – de sjuka som behöver vård eller de företag som vill tjäna pengar på de sjuka? Vilkas intressen ska staten värna – medborgarnas eller privata bolags?

Ska man skratta eller gråta åt Svenskt Näringslivs skräckpropaganda?

I söndagens DN Debatt fastslår civilminister Ardalan Shekarabi (S) och Ali Esbati (V) något grundläggande som ibland verkar glömmas bort: skattemedel som går till välfärdsverksamhet ska användas till välfärdsverksamhet. Punkt.

Förslagen som framförs i debattartikeln är varken samhällsomstörtande eller orealistiska, snarare en deprimerande påminnelse om att vårdsektorn inte inkluderas.

Men de är ändå ett stort, och strategiskt, steg i rätt riktning att faktiskt göra om och göra rätt. Den idéburna sektorn ska stärkas – se där, det går att driva kvalitativ verksamhet utan vinstintresse – och vinster som överstiger marknadsmässig avkastning på operativt kapital ska återinvesteras i verksamheten.

Det borde bifallas till stående ovationer i riksdagen i vår.

Domedagsretoriken måste högljutt bemötas varje gång den hörs i samband med diskussioner om att förbjuda vinster i välfärden. Nej, ett vinsttak betyder inte att valfriheten försvinner. Nej, ett vinsttak betyder inte att skolor och vårdföretag tvingas slå igen och att oskyldiga människor drabbas.

Det är nonsens.

Visionen på nittiotalet om att marknadsmekanismerna skulle gagna mångfald och kvalitet inom välfärdssektorn har inte infriats. Det är de flesta överens om. Nu är det dags att göra något åt saken. »Vi som politiker har ansvar för att göra allt vi kan för att ställa det till rätta«, skriver Ardalan Shekarabi och Ali Esbati.

Den uppmaningen borde alla politiker som sitter i riksdagen ta till sig.