De senaste åren har regeringskritiska protester skakat flera östeuropeiska länder. Nu reser sig medborgare i Bosnien-Hercegovina mot den växande ojämlikheten. Vad vi ser är en dominoeffekt i slow motion.
Sarajevo brinner igen.
För en vecka sedan organiserade fabriksarbetare demonstrationer mot uppsägningar, obetalda löner och utförsäljningar av statliga fabriker i industristaden Tuzla. Människor har förlorat sina jobb till följd av misslyckade privatiseringar.
Protesterna har beskrivits som de största sedan inbördeskriget på 1990-talet. Demonstrationerna spred sig snabbt till ett trettiotal städer.
I fredags förra veckan sattes presidentbyggnaden i Sarajevo i brand. Stora demonstrationer och regeringsbyggnader har även brunnit i Mostar och Zenica, två av Bosnien-Hercegovinas största städer som även är självstyrande kantoner.
Det har även rapporterats om stenkastning mot myndighetsbyggnader. Lokala politiska ledare i Tuzla och Zenica har avgått, även inrikesministern i Mostar har kastat in handduken.
Nu kräver premiärminister Nermin Nikšić nyval till följd av de massiva anti-korruptionsprotesterna, ett förslag som Milorad Dodik, president för Bosniens serbdominerade entitet, Republika Srpska, och partiledare för Alliansen av oberoende socialdemokrater, kan tänka sig att stödja.
Våldsamheterna kastar tankarna tillbaka till krigets fasor på 90-talet. Den etniska rensningen, de systematiska massvåldtäkterna och folkmorden är fastbrända på näthinnan.
Bosnien-Hercegovina är ett komplicerat och delat land mellan serber, kroater och bosniaker. Bosnien-Hercegovina har två entiteter, och en självständig region [se faktaruta nedan].
De största protesterna har hittills ägt rum i den bosniak-kroatiska delen och inte i den serbiska, där mindre stöddemonstrationer har organiserats.
Men ilskan utgår inte enbart från en rastlös medelklass som fått nog av korrupta politiker. Ja, ni har ju hört liknande rapportering förut.
Det går att peka på flera skillnader från 90-talets fasor. De nuvarande protesterna bottnar inte i nationalism. Det kan beskrivas som en reaktion på ojämlikheten i landet, att hitta något gemensamt att samlas kring.
Arbetslösheten är uppåt 44 procent.
I ett land som svämmar över av politiker är det ett fåtal som har svarat på medborgarnas missnöje. Den bosniske politikern Bakir Izetbegović, vice ordförande för det bosniakiska konservativa Partiet för demokratisk aktion, kommenterade de största oroligheterna sedan kriget:
– Medborgarna kommer att lida av förstörelsen av institutionella byggnader.
Förra sommaren bubblade Bosnien-Hercegovinas bebisrevolution, sedan ebbade protesterna ut. ”Protesterna var ett uttryck för att Bosnien-Hercegovina som stat inte fungerar – och för att många medborgare är trötta på det.”
Liknande missnöje har synts i Kroatien 2011 och i Bulgarien förra året. En dominoeffekt i slowmotion. Bosnien-Hercegovinas protestgrupper är delade, inga ledare har dykt upp. Än så länge.
Efter upplösningen kommer krisen. Vem kan vara optimistisk inför förändringsviljan när makthavare ger sina medborgare kalla handen?
Trots våldet, vattenkanonerna, tårgasen, gummikulorna, bränderna, plundringen och stenkastningen är den så kallade medborgerliga, begynnande, tsunamin mot korruptionen i postsovjetiska länder talande.
Men än är det för tidigt att avgöra utgången av den bosniska våren.
Faktaruta:
Bosnien-Hercegovina är en decentraliserad statsbildning som vid krigsslutet 1995 delades upp i två entiteter: Federationen Bosnien-Hercegovina och Republika Srpska. Det finns en regering på statsnivå med ett presidentråd, en regering för vardera entitet samt president och parlament i de båda entiteterna. Därtill finns regering och folkförsamling i Federationens tio kantoner samt 141 kommuner. Graden av decentralisering inom den politiska strukturen är mycket omfattande. Som exempel kan nämnas att det totalt finns 14 utbildningsministrar i landet. Detta system gör politiska och juridiska processer komplicerade och är mycket kostsamt att upprätthålla.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
