Bostaden är en välfärdsfråga

De som äger sina bostäder har blivit förmögna samtidigt som hyresrätten har blivit dyr. Efter 20 år av marknadsstyrt bostadsbyggandet är tiden inne för ett system- och perspektivskifte.

Är det något som har sett till bostadsminister Peter Eriksson? Mitt i mandatperioden ersatte han Mehmet Kaplan och uppfattades då som en vitamininjektion för regeringen och ett något skadskjutet Miljöparti.

Eriksson är erfaren och driven, målmedveten och pragmatisk. Många hoppades att han skulle kunna få fart på bostadsbyggandet och formulera en framåtsyftande bostadspolitik, gärna i en kombination som kunde binda ihop klimatet och sociala ambitioner. Det blev inte mycket av den saken.

Efter den sedvanliga smekmånaden var det som om Peter Eriksson gick vilse i regeringskorridorerna. Men misslyckandet kan och bör inte skyllas på Peter Eriksson personligen. Ansvaret ligger på hela regeringen och hänger samman med en flera decennier lång underlåtelsesynd.

Peter Eriksson har helt enkelt inte haft några bostadspolitiska redskap i sin verktygslåda. Men fram till i år kunde regeringen ändå peka på att det byggdes fler bostäder än på länge. Alla är överens om att det behovet är stort. Sveriges befolkning har växt och kommer att fortsätta att växa. Särskilt de stora städerna attraherar allt fler invånare. Vi har många nyanlända som behöver bostäder.

Vi ser helt enkelt nya eller nygamla sociala klyftor i spåren av 90-talets systemskifte och som resultatet av bristen på politik.

Det ökade bostadsbyggandet var alltså drivet av en ökad efterfrågan, det var lönsamt att bygga och byggarna satsade på dem som kunde betala mest. Det nya regelverket vad gäller amorteringar och kreditgivning har ändrat villkoren radikalt, vilket lett till en nödvändig prisjustering och fallande priser.

Men också till minskat bostadsbyggande. Enligt Konjunkturinstitutet har bygg- och anläggningsverksamheten inte legat så här lågt på tre år. Och framöver kommer fallet i bostadsbyggandet att bli omfattande.

Bostadssektorn har alltid varit en viktig motor i ekonomin och minskat byggande riskerar att påskynda och förstärka den ekonomiska nedgång som lär komma inom ett par år.

Ja, hur har snacket gått mellan bostadsminister Peter Eriksson och finansmarknadsminister och partikamraten Per Bolund? Den senare har ju ansvarat för omläggningen av politiken som lett till att Peter Eriksson sitter med Svarte Petter.

I grunden beror omläggningen av kreditreglerna på en berättigad oro för hushållens skuldsättning. Som om vi drabbas av en stor ekonomisk kris med arbetslöshet och/eller radikalt höjda räntor skulle kunna leda till att en ekonomisk nedgång förstärks om hushållen får svårt att betala sina lån och räntor. Men samtidigt leder alltså åtgärderna till att bostadsbyggandet faller, som politikerna annars har sagt måste öka.

Allt sedan den offentliga statliga bostadsfinansieringen fasades ut under krisen på 90-talet har bostadsfrågan överlämnats till hushållen och privata aktörer. Allmännyttans manöverutrymme vad gäller hyresrätter har också begränsats. Staten som tidigare såg till att bostäder kunde byggas med förmånliga lån och subventioner drog sig till tillbaka. Och överlämnade ansvaret på marknaden.

Bostadsbyggandet de senaste åren speglar den ekonomiska utvecklingen i Sverige generellt. Det har byggts mycket för dem med höga inkomster och lite för dem med låga inkomster. De flesta har fått det bättre i Sverige de senaste 20 åren, en liten grupp har fått det sämre och en mycket stor grupp har fått det mycket bättre. De som har ägt sina bostäder har kunnat dra ekonomisk nytta av de långa räntorna och den snabba värdeökningen. De bor också i allmänhet relativt billigt, och har i många fall skaffat sig en egen förmögenhet.

Hyresrätten har blivit ett dyrt boende, särskilt som hyran i nya hyresrätter i praktiken sätts som ett slags marknadshyra (det kallas presumtionshyra). Samtidigt bor stora grupper trångt, ungdomar har svårt att få sin första lägenhet och flytta hemifrån.

Allt detta hänger samman med det låga bostadsbyggandet och de höga bostadskostnaderna, som tillsammans drivit upp prisbilden. Vi ser helt enkelt nya eller nygamla sociala klyftor i spåren av 90-talets systemskifte och som resultatet av bristen på politik. De nya kreditreglerna löser inte detta. Det leder bara till att personer med låga inkomster utan eget kapital får svårare att skaffa sig ett eget ägt boende och minskar den sociala rörligheten i boendet.

I grunden handlar det om att politiken återigen men på ett nytt sätt måste se till behov och efterfrågan kan mötas på bostadsmarknaden. Lösningen är inte att bygga »billiga lägenheter« för de som har låga inkomster, utan hitta ekonomiska modeller som gör det möjligt att fördela kostnaderna för boende och byggande över lång tid, mellan generationer, regioner och mellan grupper.

Fram med de sociala bostadspolitiska ingenjörerna! Alla ska ha rätt till ett bra boende. Men det handlar också om vilket samhälle vi vill ha och leva i. Bostaden måste återigen definieras som en välfärdsfråga. Det är bara staten och politiken i samverkan med kommunerna som kan ta det ansvaret. Efter 20 år av marknadsstyrt bostadsbyggandet är tiden inne för ett system- och perspektivskifte.