Genom flyktinginvandringen fick avfolkningsorterna plötsligt bostadsbrist. Men hur ska de få människorna att stanna?
Peter Eriksson har fått regeringens viktigaste uppdrag: att lösa bostadsfrågan. För fem år sedan var bostadspolitiken grå. De närmaste åren är den avgörande för landets framtid. Vilket scenskifte!
Förra veckan samlades forskare, experter och aktivister för två dagar med seminarier under Uppsala universitets årliga Bostadsmöte. Det slår nu gnistor om en forskning som tidigare ansågs lika teknokratisk som politiken. Alla verkade eniga om att vi fortfarande inte förstått situationens hela allvar. Och ändå har Boverkets prognos att det behöver byggas 700 000 bostäder till 2025 hamrats in i debatten, regeringen förklarat att vi är nära ett nationellt nödläge och alla insett att nästa år lämnar tiotusentals flyktingar sina anläggningsboenden. Har Peter Eriksson hamnat på drömjobbet eller i en mardröm?
Men bostadsbristen innebär inte bara kris. Nya hus skapar ett samhälle som kommer att bestå: lägenheter, skolor, butiker, parker och torg. Krisen är på så vis en chans, ett tillfälle, en möjlighet.
I vintras kom beskedet att 240 av 290 kommuner nu har bostadsbrist. En stor ökning från förra året. Det uppfattades som alarmerande siffror. Men vänta nu. Var det inte samtidigt en fantastisk nyhet? Orter som inte byggt en bostad på 25 år, utan i stället kanske rivit hela hyreshus, har plötsligt bostadsbrist. Äntligen händer ju det alla drömt om: nya människor flyttar in med barn, bus och ambitioner.
På Bostadsmötet berättade Ida Holmgren från Röda Korset om ett litet samhälle i Sydsverige med 400 invånare som plötsligt växt med 157 flyktingar. Kommunen har hyrt och rustat upp dödsbons osäljbara villor. Gamla invånare har piggnat till. Och många nyanlända berättar att de gillar stället, som har pendlingsmöjligheter, och vill bo kvar.
De små kommunernas första fråga var: Hur klarar vi att ta emot alla flyktingar? Den andra infinner sig nu och är ännu viktigare: Hur får vi dem att vilja stanna just här – i Säffle, Strömsund, Sölvesborg och alla andra samhällen som länge haft vikande befolkningssiffror och åldrande invånare?
Flyktingströmmen är avfolkningsorternas sista stora chans att vända trenden. Det gäller att ta den. Nu eller aldrig. En sådan möjlighet återkommer inte. Tänk om den lilla byn i Sydsverige får hälften av de nyanlända att stanna. Vilket lyft. Det gäller därför att fråga vad de nya vill och kan, berätta vad kommunen behöver för yrkesfolk och sedan hjälpa till med utbildningar. Uppdraget är svårt, men inte omöjligt.
Vinnarna blir de kommuner som ivrigt uppvaktar de nya invånarna, i stället för att outa dem. Bostadsfrågan kommer bli avgörande för hur det går.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
